Att sitta i ett rum där klockan på väggen visar kvart i två när klockan egentligen är halv ett.
Kommer man någonsin framåt?
Klockan kan inte gå baklänges, så varför känns det som om tiden kan det?
Man är fast mellandåtiden och framtiden, men det är inte nuet.
Det är någonting mitt emellan.
Fast om tiden känns närmare dåtiden så är det svårt att röra sig mot framtiden.
Tiden är en illusion, en stark sådan. Om tiden är en illusion så borde livet också vara det, eftersom tiden styr oss.
Men livet är så jävla kort.
Det finns ingen tid till att tänka: ”jag gör det sen”, ”jag är fortfarande ung”, ”imorgon är en ny dag” eller ”det här kan jag göra idag för det ordnar sig imorgon”.
Livet är så jävla kort.
Låt inte tiden styra, utan se tidlöst på det enda liv du har.
Säg inte: senare, kanske eller skitsamma.
Säg: nu, ja och jag bryr mig i stället.
Strunta i tiden. Strunta i varför, kanske och senare.
Lev livet för i helvete.
Visste du att livet är kort? Att det kan ta slut när som helst? Att ålder inte är det enda som framkallar ett besök av döden. Man tittar på TV, läser i tidningar, lyssnar på radio. Allt man hör, läser och ser är död. Man ser människor på gatan som måste gå ner 50 kilo och får reda på att det har begåtts ett mord i lilla Nyköping. Allting blir så verkligt, det går nästan att ta på.
Sedan hör man att en nära vän till familjen har gått bort. Och det är inte det faktum att han har dött som är sorgligt, utan att det faktum att han kunde ha levt längre om han hade tagit tag i sitt liv. Så varför gjorde han inte det? Förstod han inte vad livet handlade om? Fattade han inte att han hade människor som tyckte om honom, som brydde sig om honom?
Vattenkrig med regntunnan, bli jagad runt hela området av en motorsåg, hans fula blinkande tomteluva på julafton. Var ska jag lägga dem minnena? I en låda på vinden, under sängen, gräva ner dem?
Jag tror att jag behåller dem. Jag tänker minnas honom för det han var, inte det han kunde ha varit. Och det han var, var fantastiskt. Det han var var nog mer än vad han själv insåg. Det är synd att han inte såg hur unik han var. Allt vi kan göra nu är att leva för honom. Låta honom leva genom våra ögon. Låta honom lukta på klövern, höra fågelsången, se vattnet röra sig i hamnen och känna gräset under fötterna. Låta honom uppleva känslan av en perfekt sommarkväll, när solen långsamt går ner och kastar ett glödande sken över allt som är vackert.
Tack för allt som du var.
Sov gott Hannu.
En 20-årig, glad tjej som bor i Nyköping. Jag lever livet i en fin röd villa tillsammans med min familj. Ägnar mitt liv åt musik, litteratur och friluftsliv mest. Spelar fyra instrument, sjunger, läser tonvis med böcker och filosoferar i skogen när jag får ledig tid. Här delar jag med mig av min vardag, mina bilder och mina texter. En liten bit av mig, helt enkelt.