FANNY EKBERG

Och så kom dagen. Dagen då snön kom för att stanna. Det sias om 40 cm till helgen, och jag har varit i extas hela dagen. Jag kommer aldrig att tröttna på den. Jag har gått omkring som en 8-åring som knappt kan bärga sig att komma ut och göra snöänglar i nysnön. Jag har varit i min egen vinterhimmel, och på eftermiddagen tog jag en promenad för att inviga mina vinterkängor, och andades lite vinteryra. Det måste vara så här det känns att ta droger. 

 

Sedan undrar jag hur många som uppskattar vintern som jag gör. Allt jag hör är att det är för kallt, för mörkt och för halt. Det räcker med att nämna ordet snö så springer folket in i sina uppvärmda hus och låser dörren, i väntan på sommaren. 

 

Jag genomlider sommaren. Det räcker med att jag hör ordet 25 plusgrader så låser jag in mig i kylskåpet, i väntan på vintern. Och nu när den äntligen är här så kan jag börja leva på riktigt igen. Jag fick ett jul-ryck, och avreagerade mig genom att sätta upp mina julgardiner och starta julkorts-skrivar-verkstad till ljudet av julsånger i stereon, och imorgon tar vi upp juldekorationerna. Sedan är det ju dags för första december imorgon också. Då blir det julkalender, sedan är det snart lucia, och sen jul.

 

Plötsligt hände det. Jag vann inte på lotto, nej. Men jag fick någon bättre. Årets första snö. Jag vaknade i morse, och trädgården var vit. Underbart vit. Snöfallet igår rörde mig till glädjetårar, och det faktum att den ligger kvar idag gör mig bara lycklig. I förrgår så var det ösregn hela dagen. Tröstlöst. Och idag ligger det ljuvlig snö på backen. Å du konstiga väder.

 

Då var det dags att ta fram kameran. Sedan gick jag ut på trappan, och för första gången på så länge, såg jag mitt skoavtryck i det underbara vita. Sedan gick jag ut på gräsmattan och hörde knarret under skorna.

 

 

Igår regnade det hela dagen. Idag ser inte mycket bättre ut. Idag är det ett sådant där: kan-det-verkligen-regna-så-här-mycket-väder. Eller också ett så kallat: idag-tänker-jag-absolut-inte-sätta-min-fot-utanför-dörren-väder. Ett mys-pys väder alltså...

 

 

 

Idag var tjejerna Ekberg på bio. Vi såg Twilight - breaking dawn, del två. Likt Harry Potter-filmerna så var detta den absolut sista delen av denna älskade serie. Själv är jag väl inget Twilight-fan, men jag läste böckerna när jag var lite yngre, sedan såg jag första filmen. Och när sedan andra filmen kom ut så var jag ju tvungen att se den också (trots att jag tyckte att böckerna var så mycket bättre än filmerna.) Sedan har jag sett alla filmer efter det, och nu den allra sista. 

 

På det hela taget så var filmen bra. Snyggt gjord och sann till boken. Och för första gången sedan första filmen så fick man se Kristen Stewarts andra ansiktsuttryck! Bara det är ju värt att betala pengar för att se.

 

Men som sagt, jag har aldrig riktigt varit så intresserad av all denna Twilight-hysteri. Men jag tyckte ju böckerna var bra, så jag kostade på mig lite Twilight-töntighet. 

Nu vill jag ha riktig vinter, med snö och julafton och allt. Idag tittade solen fram för första gången på länge, efter att det har varit sånt här "gröt-väder" ett tag. Det är ju inte det roligaste som finns.

 

Idag var jag på arbetsförmedlingen och skrev in mig i ungdomsgarantin, vilket innebär att jag från och med imorgon får ersättning för min arbetslöshet. Det är ju trevligt att ha någon liten inkomst.

 

Sedan tog jag en promenad hem i mörkret. 5 km till min RunKeeper-lista. Jag stannade till en stund vid hamnen och var bara tvungen att föreviga den stilla stämningen. Jag har ju nämligen börjat använda Instagram med min nya fina telefon. Riktigt högteknologiskt börjar jag bli. Det är nästan så att jag skrämmer mig själv lite. 

 

Idag bar sig hela Familjen Ekberg till Söra-spåret för lite hederlig röra-på-sig-tid. Finare väder kunde vi inte ha fått, och mitt nya hälsosammare, mer vältränade liv har fått en lovande start. 

 

Annars åt vi tacos till middag och jag lyssnar på nyfunnen musik som jag inte trodde att jag kunde gilla, i form av Beyonces nya låt "I was here". Underbar låt, med en underbar text. Dessutom kan jag väl inflika att jag börjar bli lite smått besatt av mobilappen Ruzzle... den enda nackdelen med att skaffa en ny mobil är ju att det är så förbannat roligt att leka med den. 

 

Ibland får jag sådana här spontantankar i mitt lilla huvud. Och idag kom jag att tänka på MacDonalds. Restaurangen som vi alla har ett band till på ett eller annat sätt. Restaurangen som var ett paradis för de små och ett högljutt helvete för de äldre. Det var i alla fall så det var. Förr.

 

Nu när jag besöker denna älskade restaurang så kan jag inte låta bli att undra vad som har hänt. Den lekfulla restaurang som var, där jag alltid ville ha mina barnkalas som småtting, har på något sätt förändrats. Bollhavet, som jag i princip avgudade som barn, är borta. Och alla väggar, som förut var så barnsligt neutrala, har ersatts med foton av gurka och tomater. Akvariumet, som alltid faschinerade mig som barn, är borta. Inget mer tittande på den fina korallfisken.

 

Även drive-through:n har tappat sin glans. Det som brukade vara färgglada målningar av McDonalds-clownen och hans vänner, har nu ersatts med träfasader. Inget mer tittande på den där roliga figuren som såg ut som ett lila päron med hatt. 

 

På något sätt så har McDonalds tappat sin forna glans. Det som en gång var ett barnparadis är nu ett försök till ett neutralt grönsaksland för de äldre. Nu tycker jag visserligen att det är bra att de petar in lite morötter och äpplen i menyerna, och jag tycker att den nya stylingen av restaurangen med fotona och träfasaderna är riktigt snygga, men inte i den restaurang som jag växte upp med som barn. Skäms på er.

Idag blev jag lite trött på mig själv. Efter att ha varit hemma inomhus alldeles för länge så fick jag bara nog. Jag samlade ihop mig och lite jävla anamma och tog en springrunda i förvinter-kylan. 

 

Med hjälp av RunKeeper-appen och lite självdiciplin ska det nu bli andra bullar. Från och med idag började jag mitt nya liv. Mitt nya, mer vältränade liv. Det började med en 3,3 km lång joggingrunda.

 

Idag tog jag en underbar promenad i solskenet till min förra skola. Jag höll på att dö ett antal gånger, då det fanns en isfläck i varje skugga. Men halkat har jag ju inte gjort på ett helt år, så det är väl dags att börja nu.

 

Väl framme vid skolan så deltog jag i vår kära estet-kör, då jag bestämt mig för att vara med i årets luciatåg. Det funkar nämligen så att man som gammal estet kan komma tillbaka som förstärkning, stöd eller bara av ren nostalgi. Underbara linje.

 

Så för 1 timme och 20 minuter var jag tillbaka i skolan, mitt i min 90 personers-familj. Luciasånger sjöngs för full hals och med hårresande harmonier. Under 80 minuter var jag tillbaka i min estet-himmel. Nu längtar jag till lucia. 

Minusgrader, solsken och ett lätt snöfall kvällen innan. Nu mår min vintersjäl bra. Frosten ligger i gräset likt kristaller och solen får dem att glittra. Igår var det ett mindre snöfall, men den låg ju tyvärr inte kvar på marken. Men dagarna tickar mot december månad, och då får vi hoppas på ett riktigt snöfall. 

 

Slänger in ett litet inlägg om min allra nyaste besatthet. Jag och mamma var trötta på våra gamla skrutt-mobiler så vi bestämde för att byta upp oss. Det blev en Samsung Galaxy S2, jag tog en svart för det tycker jag är snyggast. 

 

Nu har i princip hela dagen gått åt till att lägga in alla telefonnummer, fixa acceptabel bakgrund, lägga menyerna som jag vill ha dem, och lite annat smått och gott. Nu är jag en lycklig tjej, med en ny mobil. 

 

Idag var det alla helgonas dag. Då for vi ut till Nya kyrkogården för att hälsa på gamla nära och kära. Vi vandrade runt i mörkret bland alla gravstenar och skådade ut över ett landskap fullt av sorg. Överallt lyste vackra ljus som kastade ett lugnande sken över alla de namn som gått vidare. 

 

Själv börjar jag alltid att tänka när jag går runt på en kyrkogård vid alla helgona. Så många personer dör varje dag. Vissa naturligt. Andra i olyckor. Somliga i tragedier. Och en del av egen vilja. I minneslunden tänds ljus för alla dessa, men ingen vet vem som tänder ett ljus för vilken av dem, förutom den som själv håller i tändstickan. Vi tänder ljusen för att minnas dem. 

 

Sedan vandrar mina tankar vidare till de som faktiskt tänder ljusen. Jag skådar ut över alla dem som samlats och kan inte låta bli att undra hur många av dem som uppskattar livet. Som verkligen uppskattar livet. Folk går runt och säger att de är lyckliga för ditten och datten och att de lever för det här och det här. Men hur många av dem vet vad de pratar om? Hur många vet verkligen vad de pratar om?

 

Vi tänder ljus för dem som inte längre finns hos oss, men vi måste komma ihåg att leva för deras skull. Detta för mina tankar till familjens nära vän som inte riktigt visste hur han skulle leva. Som vi nu måste leva för, då han lämnade oss i somras.