FANNY EKBERG

Idag var det alla helgonas dag. Då for vi ut till Nya kyrkogården för att hälsa på gamla nära och kära. Vi vandrade runt i mörkret bland alla gravstenar och skådade ut över ett landskap fullt av sorg. Överallt lyste vackra ljus som kastade ett lugnande sken över alla de namn som gått vidare. 

 

Själv börjar jag alltid att tänka när jag går runt på en kyrkogård vid alla helgona. Så många personer dör varje dag. Vissa naturligt. Andra i olyckor. Somliga i tragedier. Och en del av egen vilja. I minneslunden tänds ljus för alla dessa, men ingen vet vem som tänder ett ljus för vilken av dem, förutom den som själv håller i tändstickan. Vi tänder ljusen för att minnas dem. 

 

Sedan vandrar mina tankar vidare till de som faktiskt tänder ljusen. Jag skådar ut över alla dem som samlats och kan inte låta bli att undra hur många av dem som uppskattar livet. Som verkligen uppskattar livet. Folk går runt och säger att de är lyckliga för ditten och datten och att de lever för det här och det här. Men hur många av dem vet vad de pratar om? Hur många vet verkligen vad de pratar om?

 

Vi tänder ljus för dem som inte längre finns hos oss, men vi måste komma ihåg att leva för deras skull. Detta för mina tankar till familjens nära vän som inte riktigt visste hur han skulle leva. Som vi nu måste leva för, då han lämnade oss i somras.