FANNY EKBERG

Tja, när man är ensam hemma och bara väntar på att man kan bli frisk så att man kan ta sig till skolan, så finns det inte så mycket att göra. Vad gör lilla Fanny då? Jo, hon går igenom alla sina böcker i hela sin bokhylla (det är ganska många böcker!) och skriver sitt namn i dem. För att officiellt visa för världen att: "De är mina", och en säkerhetsåtgärd i fall jag skulle låna ut en bok till någon. Låter inte det roligt, och fruktansvärt smart?! Ibland undrar man ju vad man ska göra med all tid.

Sitter här med öroninflammation. Kunde ha varit gladare, men varför klaga? Läkaren sa att locket kunde hålla i sig 3 veckor om man har otur. Och om locket kan stanna så länge, så kanske tjutet gör det med. Då vet jag inte om jag kan tänka positivt längre. Just nu vill jag bara gräva ner mig en stund, och vänta på bättre tider. Om det här tjutet fortsätter så vet jag inte om jag kan delta i Höstkonserten heller. Fan helvete jävlar.

Nu när min älskade böld har börjat att ge med sig, så kanske man kunde ana ett ljus i tunneln? Nej. Nu har jag fått öroninflammation som ett brev på posten. Ett stort lock har lagt sig och ett högt tjut har slagit rot. Min tidigare höga tinnitus i vänstra örat är inte högt längre, eftersom tjutet i höger öra är tre gånger starkare. Jag har så ont i huvudet att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag är desperat över att få gå i skolan igen. Och jag börjar få abstinens över att inte få krama på mitt marsvin. Nu gäller det verkligen att tänka positivt för att klara livet. Men det ska jag väl kunna göra. Kanske. Jo. Det kan jag göra.

Idag var jag uppe kl 8.30 (kunde inte sova längre p.g.a. hosta och rinnande snor). Det första jag gjorde var att titta ut genom fönstret, och det första mina ögon skådade var underbar, gnistrande frost. Temperaturen närmar sig minusgrader, och den kalla luften värmer mitt hjärta. Även i de jävligaste tider så finns det en ljusstrimma. Nu ska jag fokusera på att bli frisk.

Jag har nog världens roligaste tillvaro tror jag (detta sagt med en massa ironi). Efter att ha varit svag och matt och suttit och skakat i soffan i två dagar, så har förkylningen övergått i snor, det går framåt. Men som om det inte var nog så upptäckte vi igår att en tidigare finne i armhålan utvecklats till en röd, irriterad utväxt. På med spritförband och idag var vi till en läkare. Hon tittade en stund på den och sa sedan: "Nu kommer jag att vara lite elak mot dig." Förtroende-givande, eller hur? Sedan klämde hon ut den, under stor smärta. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det var lättare att skratta, så jag gjorde det. Fast det är ju klart, jag skrek ganska mycket också. Jag har en ganska hög smärt-tröskel, men det här gjorde ont. Sedan kompletterade hon med kommentarer som "Du kommer nog att bli lite blå efter det här", "Om du får feber eller rodnader i helgen så får du ringa" och "Ibland måste man klämma i omgångar". Jag ska på en återträff på måndag, och då hoppas jag att de inte måste klämma igen.

Att sitta och vara sjuk är verkligen det värsta som finns. Jag bara sitter och är öm i hela kroppen. Det finns ingenting att göra, över huvud taget. Bara sitta. Usch. Sedan är det fint väder, som bara retar dig för att du inte kan gå ut. Dubbel-usch.

I fredags åkte jag med kompisar till Vagnhärad för att titta på film, käka chips, äta tacos och annat kul. Jag var chaufför såklart, som den vuxna människa jag är. Både jag och Filip trodde att vi skulle dö på hemvägen, eftersom det var min första mörkerkörning utan belysning. Men vi överlevde. Jag är så duktig.

Efter att ha suttit en timme och haft samhällskunskap så har jag kommit på att det är det enda här i världen som jag känner ett hat för. Det är en sak att vara ointresserad av någonting, men denna känsla är någonting helt annat. Det är en känsla av att vilja gräva ner sig i underjorden en stund. Det är för mycket information, om något som är tråkigt, på en gång. Jag tror att jag måste lägga huvudet mellan benen en stund och lätta på trycket i hjärnan. Om ni ursäktar mig.

Efter en vacker fredag så är jag trött. Idag har solen skinit och jag har gått i skolan som vanliga studenter gör. Nu vill jag sova.

Leva livet. Ha håltimmar där man fördriver tiden genom att bara prata med klasskompisarna. Spela kortspel som jag inte har spelat på 10 år. Vänta i timmar på att spela med bandet, tillsammans med en underbar människa som man kan säga allt till. Prata om surrealism och böcker med samma person, när vi lunkar upp till Borgis i kvällsluften. Sedan köra hem och inse att jag äntligen har hittat dragläget på vår bil. Leva livet.

Idag var det fint väder ute. Då körde jag och familjen till Stendörren. Där satt vi och lyssnade på fågelsång, och musiken i de virvlande löven fyllde våra öron. Jag fick tillfälle att fota fina bilder till mitt projektarbete, och samtidigt en stund att andas. Frisk luft och frihet. Sedan åkte vi hem, och där väntade oxfilé med råstekt potatis och gröna bönor. Sedan lite vitlökssmör på det. Nu sitter jag bara med en mage som säger att den är väldigt mätt. Men själen säger att den är väldigt lycklig. Tummen upp för det.

Herregud. Mycket har hänt under de senaste dagarna. I torsdags fixade jag ett sådant där rosa plastkort som ger mig tillåtelse att köra bil. Jag tror att det kallas: KÖRKORT! Efter att ha varit nervös som bara satan och inte ätit mer än en halv macka och lite kyckling under hela dagen, så fixade jag teorin och uppkörningen på första försöket. Ibland känner jag mig duktig. Fick till och med hämta mamma och morfar på busstationen idag. Då kände jag mig ganska vuxen måste jag säga.

Nu är det inte roligt längre. Det är FLUGOR ÖVERALLT! Tusen miljoners miljarder flugjävlar som surrar i öronen och kittlar mig på smalbenen! De tycker om att vara i tvättstugan, där det är varmt och fuktigt och mysigt. Jag räknade till 40 stycken igår kväll.

Sitter här med mitt lilla sötaste marsvin Roffe, som vilar tungt mot min arm, med halvslutna vackra ögon, som ser rakt in i min själ. Livet behöver inte vara mer än så.

Måndag imorgon. Ännu en skolvecka på estetisk linje att längta till. Men nu väntar sängen.

Då var det september. Uppkörningen närmar sig, och musikalsnacket inom klassen är i full gång. Jag måste ha halsduk på mig när jag cyklar till skolan och händerna fryser i morgonkylan. Min lilltå som blev geting-stucken i torsdags börjar att återfå sin naturliga form, tack för det. Annars ligger bara hösten i luften och jag sitter och lyssnar på musikalmusik.

Idag har jag beställt studentmössa. En miljö-vänlig hatt med guldbrodyrer, estet-nål och lila linjefärger. Fin blir den. Men jag säger bara: 981 kr. Det är dyrt att sluta skolan.

Att prova studentmössa imorgon känns inte okej. Jag menar, redan??! 800 spänn för den är dessutom ett rent rån. Det är fattiga studenter som de säljer till. Men sovmorgon gör mig lite gladare.

Tre och en halv timmars håltimme. Totalt jävla löjligt. Man hinner ju dö flera gånger om, flera gånger i veckan. Sitter och lyssnar på "Starry night" av Don McLean, för det är allt jag kan göra för tillfället. Engelska-läxan, som jag fick för en timme sedan, är klar. Svenska-artikeln är färdigskriven (en vecka i förväg). Varför är jag så snabb? Visserligen kan jag ju sitta och tänka på att jag har ont i foten sedan jag kraschade med cykeln för att jag var lite tillfälligt dum i huvudet. Det är ju kul.

Idag har jag gjort världens vackraste kraschlandning med cykeln. Den är svår att beskriva dock. Jag skulle cykla igenom ett litet utrymme bredvid en nedfälld bom utanför Tonborgen, och då råkade styret fastna i stången (observera att det var ett trångt utrymme jag cyklade igenom). Då föll cykeln framstupa, och jag kunde inte hoppa av cykeln för min fot fastnade i styret som just då svängde till höger och tog tag i min fot i ett fotlås. Det roligaste var att hela processen gick väldigt långsamt! Där låg jag och skrattade. Foten satt fortfarande fast i styret så jag kunde inte komma upp själv. Som tur var hade jag kompisar i närheten som kunde dra mig upp, så jag slapp fråga alla Borgis-barn som också hade sett händelsen. Lite skrubbsår, ett saftigt blåmärke på baksidan av låret och en trasig ringklocka blev resultatet. Hädanefter ska jag gå igenom bom-utrymmet.