FANNY EKBERG

Ibland undrar man ju vad det är för fel på tvättmaskiner. Det står att det ska ta 1 timme och 17 minuter i display-fönstret. Då sätter jag alarmet på 1 timme och 20 minuter, men när jag kommer till tvättmaskinen efter den tiden så står det att det är 9 minuter kvar. Ööhh?????

 

Nog för att tvättmaskinen inte har intellekt nog att kunna klockan, men vem var det egentligen som ställde in den? Någon ofantligt smart måste det ju ha varit i alla fall... inte. Tvättmaskins-logik.

Nu är det ju så nära jul så att det är rentav outhärdligt. Dagarna liksom kryper fram bara för att jävlas. Det är meningen att man ska torteras lite lätt bara. Ända sedan oktober så har man nynnat på jullåtar och planerat julklappar, och så ska man behöva snigla sig igenom de sista tre dagarna innan J-dagen. Men även om julafton hade varit på en annan dag så hade dagarna innan den dagen varit lika tröttsamma. 

 

Sedan börjar jag känna mig lite töntig. För börjar inte julkalendern att bli FRUKTANSVÄRT SPÄNNANDE?! Jag menar, hur ska det gå egentligen? Hur ska de lyckas att ordna allting på bara 4 avsnitt? 

 

Ibland måste man få vara lite töntig, tycker jag. Och förresten så är jag inte ensam om att tycka att det är spännande. Min mamma tycker det också, faktiskt. Inte för att jag vet om det gör mig mindre töntig... hehe.

Sitter i soffan och ser kvällen gå mot sitt slut. Det har varit en fin dag. En snöig dag. Tack vinter, för att du äntligen kom på riktigt. 

 

Sedan passar jag på att säga Grattis till Walt Disney som har födelsedag idag. Du underbara människa som har skänkt så mycket glädje till så många barn världen över. Tack. 

Det här är ju makalöst. Snön öser ner. Det måste ha kommit över 30 cm i natt. Nu börjar tiden då alla ute på landet blir insnöade, men här är det bara att ta fram skyffeln och skotta. 

 

När det slutar att snöa så ska kameran fram. Detta underbara vinterfenomen måste förevigas.

Är nyss hemkommen från Arbetsförmedlingen. En timme tog det. Snön föll kraftigt, och jag pulsade hem hela vägen. Jag fick min första näshåren-fryser-till-is-upplevelse, och min andra ben-frys (då jag glömde långkalsonger...).

 

Om man föreställer sig Quasimodo som går ut i ett snöoväder, och sedan står han där tills han har blivit en snögubbe, så har man en ungefärligt bild om hur jag såg ut på min hemfärd. Det blåste ju lite, och snöade, så nedåtlutad och kutryggig blev man.

 

När jag pulsade fram i snöhavet så var det nästan så man trodde att det skulle gå snabbare att simma hem. Det blir kanske att ta fram skidorna i framtiden? Allt eftersom tiden gick så blev det kanske lite jobbigt med snön, i alla fall att pulsa i den. Men sedan hörde jag knarret under skorna, och då blev jag glad igen. 

 

Sedan är det lite roligt att se alla människor ute i snöyran. Man kan, med hjälp av snön, se hur länge en person har varit ute. Om man ser ut som en liten snögubbe så har man alltså varit ute ganska länge. Sedan kan man se var det är populärast att gå omkring. Om man säger så, ju närmare man kommer vårt område, desto färre fotspår, vilket innebär mer snö att pulsa i. Antar att det är det enda alternativet till att man skulle vilja bo i stan, i alla fall på vintern. 

 

Nu är jag öm om näsan och kall om benen, men jag är i alla fall hemma. 

Första december kom snabbare än vad man hann med. Så mörk är natten i midvintertid, och snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken. Stjärnorna faller i natten nu och jag vill ha mer jul, ge mig mer jul. 

 

Årets första avsnitt av julkalendern var över förväntan. Har alltid tyckt att "Mysteriet på Greve Holm" var en av de bästa julkalendrarna genom tiderna, så detta kan bli succé. Dessutom har man nu tillåtelse att hugga in på den lite mer gottiga julkalendern. 

 

På eftermiddagen blev det promenad i snövädret, och jag fick känna på årets första ben-frys. Det är alltså dags att börja med långkalsonger. Men jag har i alla fall världens bästa vinterkängor, som kommer att hålla mina fötter varma och goa hela vintern. 

 

Väl hemma så fortsatte jag med min julkorts-verkstad. Jag har nu slickat kuvert efter kuvert, och kommer snart att skicka glädje till många bekanta. Känns bra. Trots att tungan smakar klister. 

 

Alla jul-ljusstakar och jul-stjärnor är nu uppe. Fåglarna festar på sitt julbord i trädgården. Snön ligger vit på backen. "Tomtens Julmarsch" går på upprepning i mitt huvud. Imorgon tänds det första advents-ljuset. Nu är det banne mig dags för jul. 

Plötsligt hände det. Jag vann inte på lotto, nej. Men jag fick någon bättre. Årets första snö. Jag vaknade i morse, och trädgården var vit. Underbart vit. Snöfallet igår rörde mig till glädjetårar, och det faktum att den ligger kvar idag gör mig bara lycklig. I förrgår så var det ösregn hela dagen. Tröstlöst. Och idag ligger det ljuvlig snö på backen. Å du konstiga väder.

 

Då var det dags att ta fram kameran. Sedan gick jag ut på trappan, och för första gången på så länge, såg jag mitt skoavtryck i det underbara vita. Sedan gick jag ut på gräsmattan och hörde knarret under skorna.

 

 

Idag var tjejerna Ekberg på bio. Vi såg Twilight - breaking dawn, del två. Likt Harry Potter-filmerna så var detta den absolut sista delen av denna älskade serie. Själv är jag väl inget Twilight-fan, men jag läste böckerna när jag var lite yngre, sedan såg jag första filmen. Och när sedan andra filmen kom ut så var jag ju tvungen att se den också (trots att jag tyckte att böckerna var så mycket bättre än filmerna.) Sedan har jag sett alla filmer efter det, och nu den allra sista. 

 

På det hela taget så var filmen bra. Snyggt gjord och sann till boken. Och för första gången sedan första filmen så fick man se Kristen Stewarts andra ansiktsuttryck! Bara det är ju värt att betala pengar för att se.

 

Men som sagt, jag har aldrig riktigt varit så intresserad av all denna Twilight-hysteri. Men jag tyckte ju böckerna var bra, så jag kostade på mig lite Twilight-töntighet. 

Idag bar sig hela Familjen Ekberg till Söra-spåret för lite hederlig röra-på-sig-tid. Finare väder kunde vi inte ha fått, och mitt nya hälsosammare, mer vältränade liv har fått en lovande start. 

 

Annars åt vi tacos till middag och jag lyssnar på nyfunnen musik som jag inte trodde att jag kunde gilla, i form av Beyonces nya låt "I was here". Underbar låt, med en underbar text. Dessutom kan jag väl inflika att jag börjar bli lite smått besatt av mobilappen Ruzzle... den enda nackdelen med att skaffa en ny mobil är ju att det är så förbannat roligt att leka med den. 

 

Ibland får jag sådana här spontantankar i mitt lilla huvud. Och idag kom jag att tänka på MacDonalds. Restaurangen som vi alla har ett band till på ett eller annat sätt. Restaurangen som var ett paradis för de små och ett högljutt helvete för de äldre. Det var i alla fall så det var. Förr.

 

Nu när jag besöker denna älskade restaurang så kan jag inte låta bli att undra vad som har hänt. Den lekfulla restaurang som var, där jag alltid ville ha mina barnkalas som småtting, har på något sätt förändrats. Bollhavet, som jag i princip avgudade som barn, är borta. Och alla väggar, som förut var så barnsligt neutrala, har ersatts med foton av gurka och tomater. Akvariumet, som alltid faschinerade mig som barn, är borta. Inget mer tittande på den fina korallfisken.

 

Även drive-through:n har tappat sin glans. Det som brukade vara färgglada målningar av McDonalds-clownen och hans vänner, har nu ersatts med träfasader. Inget mer tittande på den där roliga figuren som såg ut som ett lila päron med hatt. 

 

På något sätt så har McDonalds tappat sin forna glans. Det som en gång var ett barnparadis är nu ett försök till ett neutralt grönsaksland för de äldre. Nu tycker jag visserligen att det är bra att de petar in lite morötter och äpplen i menyerna, och jag tycker att den nya stylingen av restaurangen med fotona och träfasaderna är riktigt snygga, men inte i den restaurang som jag växte upp med som barn. Skäms på er.

Idag blev jag lite trött på mig själv. Efter att ha varit hemma inomhus alldeles för länge så fick jag bara nog. Jag samlade ihop mig och lite jävla anamma och tog en springrunda i förvinter-kylan. 

 

Med hjälp av RunKeeper-appen och lite självdiciplin ska det nu bli andra bullar. Från och med idag började jag mitt nya liv. Mitt nya, mer vältränade liv. Det började med en 3,3 km lång joggingrunda.

 

Minusgrader, solsken och ett lätt snöfall kvällen innan. Nu mår min vintersjäl bra. Frosten ligger i gräset likt kristaller och solen får dem att glittra. Igår var det ett mindre snöfall, men den låg ju tyvärr inte kvar på marken. Men dagarna tickar mot december månad, och då får vi hoppas på ett riktigt snöfall. 

 

Slänger in ett litet inlägg om min allra nyaste besatthet. Jag och mamma var trötta på våra gamla skrutt-mobiler så vi bestämde för att byta upp oss. Det blev en Samsung Galaxy S2, jag tog en svart för det tycker jag är snyggast. 

 

Nu har i princip hela dagen gått åt till att lägga in alla telefonnummer, fixa acceptabel bakgrund, lägga menyerna som jag vill ha dem, och lite annat smått och gott. Nu är jag en lycklig tjej, med en ny mobil. 

 

Idag kom min efterlängtade canvas-tavla hem. Den är SÅ FIN! Jag bara älskar älskar älskar! Båda mina sötnosar på en och samma bild. Cirka 50x30 cm som kommer att se så bra ut på väggen. 

 

Idag var det storloppis på Rosvalla. Jag och mamma tittade runt, och jag hittade ett antal glasfat och skålar, en julljusstake och 2 böcker.

 

Jag försöker att blunda när jag går förbi en boklåda, men det är lättare sagt än gjort. Det har resulterat i en full bokhylla. Det resulterar i sin tur till rejäl beslutsångest. Vilken av alla mina böcker som alla verkar lika bra ska jag läsa först? Jag har ju cirka 150 stycken att välja emellan.

 

Igår var det Höstkonsert på Tessinskolan. Jag, mamma och Filip tog en svängom Thai-restaurangen på Ringvägen för att få i oss lite bränsle, och knallade sedan mot höjdpunkten. Det var fruktansvärt bra. Frisläppt, komiskt, allvarligt, talangfullt och underhållande på samma gång. Sånt som bara esteter kan åstadkomma. Lilla jag längtar tillbaka till mina estetår. 

 

Idag blev det bowling med gamla estetvänner. Sedan tog jag en barnmeny grillkorv-tallrik till lunch. Vi snackade som bara den för att ta reda på allt som har hänt under tiden då vi varit separerade. En härlig återförening. 

 

Snart blir det middag. Lite sent blev det idag. Men egentligen är ju klockan en timme tidigare, typ, snart i alla fall. För nu ställer vi om till vintertid. En timme extra sovmorgon. Halleluja. 

Idag var det dags för Folklarm. Då hade lilla jag chansen att ta bilen i för-vinter-vädret, men jag bestämde mig för att ta cykeln. Lite chockterapi är alltid bra för själen. Jag garderade mig med vinterjacka och min allra tjockaste halsduk och bar mig av i 2-graders-kylan. Inga långkalsonger än, men det behövs väl snart om det fortsätter så här. 

 

Nu väntar lite The Simpsons i höstmörkret, som anlände redan kl 18.00. 

Nu får jag en sån där känsla igen, att jag måste uttrycka mina åsikter. Lilla jag föddes på 90-talet. Då gick man runt i tights och scooby-doo-tröja med håret i en ful tofs, tills man var åtminstonde 14 år gammal. Om man fick tillåtelse av sina föräldrar att ha en mobil när man fyllde 15-16 så var man det lyckligaste barnet på jorden, för att inte tala om det mest populära barnet. Dessutom var den coolaste effekten med mobilen att man kunde ringa med den. 

 

Idag är det annorlunda. Idag klär man sig i korta kjolar och porrstövlar redan vid 11 års ålder. Man sminkar sig och gör allt man kan för att se ut som Victoria Beckham, innan man ens borde veta vad mascara är för någonting. 

 

Sedan måste jag kasta en tanke åt dagens stora besatthet: iPhonen. Varje människa har en, men inte en enda av dem kan lägga den ifrån sig. Jag går förbi busskurer ibland, och bevittnar varenda en av de väntande med en iPhone i handen. Och om det inte spelas "Angry Birds" på den så hålls den likt en värdefull guldtacka. För den manliga sidan läggs den i fickan och ger ett exklusivt avtryck (typ det nya snusdose-avtrycket), och för den kvinnliga sidan så hålls den likt en handväska, med armbågen i sidan och handen graciöst pekande utåt. 

 

Jag var på restaurang i förrgår, och mina närmaste bordsgrannar var en stor familj på nio personer, varav 4 var ungdomar mellan åldrarna 12-18 år. Och varenda en av dem satt med sin flashiga iPhone. Den gammla hederliga idén med att gå på restaurang för att vara lite extra social har officiellt dött ut. Om den familjen ville prata med sina barn så var de tvugna att smsa. 

 

När jag skaffar eget så ska jag flytta ut på landet, någonstans där det inte finns någon täckning alls. Om man vill prata med mig så ska man fan behöva ta sig besväret att lyfta på rumpan och prata med mig personligen. Jag saknar tiden då jag var barn, då VHS var det coolaste och mest tekniska som fanns. 

 

Nu när det är lördag, och vädret är såååå fult att man inte ens har lust att kika ut genom fönstret, så kan jag ju alltid roa mig själv med att dela med mig av mina otroligt viktiga och intelligenta åsikter. 

 

Det här med cykellysen till exempel. Nu när vi går mot gråare och mörkare tider så börjar cykellysen, och reflexer över huvud taget, spela en stor roll. Jag vet inte hur många gånger jag nästan krockat med en cyklist utan lyse, eller nästan kört på en gångare utan reflex. Det är en så liten sak, som kan rädda liv. 

 

Dessutom verkar det vara en trend i år att klä sig så mörkt man bara kan. Svarta skor, svarta byxor, svart jacka och svart mössa. Och svarta vantar på det kanske? Och svarta strumpor också kanske? Varför inte slänga på sig svarta underkläder också bara för att vara säker på att man inte ska synas ett skit i trafiken. 

 

Så svårt är det inte att sätta fast en reflex någonstans. Personligen så tapetserar jag mig själv med gula smiliesar på mina jackor och väskor så fort hösten kommer. Men för andra är det inte svårt att sätta fast en sådan där gul, rund, vanlig, tråkig reflex som går att köpa i varje butik. 

 

Sedan gör ju vårt styre vad det kan för att haffa dessa banditer som struntar i cykellyset. 500 kronor böter blir det för varje lyse man har glömt. Och det verkar ju fungera väldigt bra. Hittills har de väl haffat typ en och en halv person för det brottet? Ungefär lika många som de har haffat i och med den nya nedskräpnings-lagen. Bra jobbat...

Idag åt hela familjen middag på Choys Garden, för att fira mamma som fyllde i onsdags. God, god, god mat och jag upptäckte att friterad ananas är alldeles, fullkomligt, jättegott! Mysig kväll, trots grå och regnig dag. 

 

Nu sitter vi och tittar på X-factor igen. Trots nedvärderande åsikter. Därför måste jag bara framföra min starka åsikt angående en viss sångteknik: att fylla ut en låt med "oh" och "yeah" är AP-FULT! Nästan lika fult som att porr-andas efter varje avslutat fras, men bara nästan. Så, nu mår jag bättre. 

 

Nu väntar helgen. Hej och hå.