FANNY EKBERG

Idag fyllde lilla mamma 48 år. Det betyder att jag fyller 20 år om bara 5 månader. Jisses vad tiden flyger. Så nu skickar jag en cyber-gratulation till denna underbara människa som jag aldrig skulle kunna leva utan. 

 

Regnvädret skulle visst hålla i sig. I alla fall idag. Det har fallit tårar från himlen hela dagen, men man får tänka positivt. Snart är det vinter. Tjohoo! 

 

Jag har letat efter arbete, som vanligt, och plonkat lite på min gitarr. Underhållit rösten lite, nu när estet-rutinerna is no more. Nu är jag hungrig, och därför ska jag äta. Rotmos och fläsklägg. Riktigt bra husmanskost, och inget annat. 

 

Idag blev det klädloppis i hamnområdet. Ett antal tjejer gick ihop och anordnade en loppis till välgörenhet för bröstcancer. Jag och mamma shoppade loss på fynd till både höger och vänster. Jag spenderade ungefärliga 250 kronor på byxor, tröjor, väskor coh örhängen. Ett litet bidrag till en god sak. Köpte dessutom en liten pin där tjejernas budskap sken igenom med orden: "Fuck cancer". Den pryder nu min jacka. 

 

Sedan blev det lunch på gamla hederliga McDonald's, och efter det cyklade vi hem i kylan med både mössa och vantar. Väl hemma blev det karré med ugnsrostade potatisklyftor och morötter. Mums. 

 

Nu sitter hela familjen och tittar på X-factor. Ett ganska dåligt program. Skitdåligt faktiskt. Bara massa skitsnack och smörsnack och falsksång. Och ändå sitter man och tittar. Konstig logik. Men ibland måste man titta på lite skitprogram för att uppskatta de program som faktiskt är värda att se på. 

 

Tjolahopp på er alla. Trevlig helg. 

Idag var det dags att rensa (ogräs)landet. Gräva upp grova rötter, rensa kärs, vända på jorden och kratta smårötter. Usch, blä, fy, tvi, fan, jävla, skit, pust, suck. Ungefär. Lite ryggont, smuts och ett antal ton rötter senare så ser landet ut som ett land igen. Nu kommer jag att drömma mardrömmar om ogräs som jag inte ens vet namnet på...

 

Sedan kördes alla kvistar och grövre pinnar i kompostkvarnen. Tugg, tugg, tugg. Nu ligger dem i småkrafs-form och väntar på att bli till jord. Det är bara för maskarna att börja mumsa. 

 

På tal om maskar så vill jag passa på att be om ursäkt för alla stackars maskar som stördes av dagens grävande. Om några av dem har internetuppkopplning så kan de läsa ursäkten här. Annars får jag väl gå ut och be om ursäkt personligen. Förlåt maskarna. 

Också har ännu en dag gått. 

 

Idag sa vi hejdå till den fula enbusken. De envisa rötterna satt hårdare i moder jord än förväntat. Det blev att använda morfars bil, knyta fast ett rep och köra. Knak och brak sa det, och sedan var enbusken historia. Nu är det så fint och luftigt, och i framtiden ska det sättas häck-plantor. Hej och hå.

 

Sedan bar det av till Arbetsförmedlingen på min fina cykel i kallt höstväder. Efter en föreläsning om praktik så cyklades det vidare till min forna skola för att titta på talangfulla esteter framföra en underbar pedda (= pedagogisk konsert = träning att framföra en sång eller liknande på scen framför publik, för alla er som inte pratar "estetiska"). När hela konserten var över så visade det sig att jag hade glömt att lägga fram morfars bilnyckel, som mamma och lillasyster skulle ha då lillesyrran skulle skjutsas till teater. Efter lite panikattacker på hemmafronten så var lilla mamma ändå tillräckligt smart för att tänka på vad jag hade haft på mig tidigare under dagen, och hittade sedan bilnyckeln i min trädgårds-jackficka. Bra mamma. Fy Fanny!

 

Efter mycket "förlåt mig" och "men gud, det glömde jag helt bort", så cyklade jag hem i nalkande höstmörker med kalla fingrar. Sedan blev det varm choklad och ravioli i bolognesesås. Imorgon väntar det ovälkomna ogräslandet och ett antal ton kvistar och grenar att köra i kompostkvarnen. Jippi.

 

 

Nej men ett utdrag av dagen då: Morgonen började lugnt och fridfullt ända tills vi var tvugna att bogsera vår bil bakom morfars bil (på grund av gårdagens bravader). När första foten sattes utanför dörren så kom det underbara regnet, som alltid har den bästa tajmingen. När vi, efter ca 20 minuter, äntligen hittade den lilla lilla luckan som man skulle skruva fast dragkroken i så var det dags att putta. (Observera att vi var tvugna att i princip streckläsa hela bil-manualen för att hitta luckan. Bra jobbat med informeringen där "Peugeot"...). 

 

Sedan skulle vi som sagt putta. Mamma satte sig bakom ratten och jag, pappa och morfar puttade. När vi, efter att ha puttat oss alldeles röda (ett antal gånger), insåg att bilen inte rörde sig en mikrometer så började väl modet att tryta. Dock så ordnade sig allt när vi kom på att mamma hade haft foten på bromsen hela tiden. En liten reflex sa ju till mamma att hålla ner broms och koppling när man sätter sig i bilen. Nu funkade ju inte det så bra i det här ovanliga sammanhanget, men man kan väl inte skylla på den ingrodda bil-reflexen. Vi fick skylla på mamma istället, sedan skrattade vi åt hela situationen. Bra gjort mamma. 

 

Sedan körde vi lugnt och försiktigt mot OKQ8. Efter en stund så fick vi två bussar på släp, så om någon stackars nyköpingsbo åkte i "161 Nyckelpigan" eller "567:an" runt kl halv 11 i morse, så ber vi om ursäkt för eventuella förseningar. Nu har OKQ8 fullt upp med att fixa vår gamla skitbil. Kul för dem.

 

När vi sedan kom hem var det dags att återgå till "Familjen Ekbergs enorma gemensamma ansträngning till att göra fint i trädgården innan vintern." Jag återgick till att se världen från ett halvt perspektiv, då jag skrapade mossa med en slö kniv i några timmar. Efter mycket kramper och krämpor så ser väl plattorna ganska fräscha ut. Men vi har lite kvar. Suck. Jag tror att jag föredrog att ta bort det stygga gräset. 

 

Nu sitter jag och tar det lite lugnt. Välförtjänt "sitta-och-andas-lite-tid".

 

(Slänger in en liten bild, bara för att få lite färg i denna långa textradda.)

 

 

Denna dag har varit minst sagt intressant. Klockan halv två skulle jag vara på Arbetsförmedlingen för en rekryteringsträff med Städarna AB. På grund av fruktansvärd träningsvärk i rumpan så planerade jag att ta bilen. När jag sedan skulle köra iväg, så startade inte BILHELVETET! Detta lämnade då 15 minuter att ta sig en sträcka som normalt tar ca 25-30 minuter, med en öm rumpa på en hård cykelsadel. Jag cyklade som jag aldrig hade cyklat förut och anlände med ca 1 minuts marginal. Pust. Hjälp. Låt mig andas en stund. Ungefär.

 

Sedan väntade en kort presentation, följt av speed-intervjuer. Snäll som jag var så lät jag andra som hade mer bråttom att gå före, och vips så var jag näst sist. (Jag är egentligen alldeles för snäll för mitt eget bästa.) En timme och 15 minuter senare så fick jag min snabb-intervju, och det kändes väl som att det gick ganska bra. Jag har ju körkort och tidigare erfarenhet, så lite plus i kanten hade jag nog.

 

Nu är det bara att passa telefonen och hoppas på det bästa. Förhoppningsvis kommer jag att arbeta för Städarna AB i den närmaste framtiden. Håller tummarna.

Söndagskvällen ägnas åt att titta på den efterlängtade nya säsongen av "Solsidan".

 

Underbar serie. 

Från och med idag börjar "Familjen Ekbergs enorma gemensamma ansträngning till att göra fint i trädgården innan vintern." Så min dag har spenderats till 80 % på knä, rensandes ogräs i alla kanter, hål och springor och vanligt gräs som har växt över plattorna. Fy gräset!

 

Är väl just nu ganska trött och mör. Det känns i kropp och själ efter en hel dag ute i svalt höstväder. Men det värsta är inte över än. Det som är kvar att göra är bland annat att hugga ner ett äppelträd och en ohyggligt ful enbuske (som i alla dessa år bara har stått och varit ful och skymt sikten när man ska köra ut med bilen, så: HEJDÅ FULA ENBUSKE!!). Sedan ska det köras diverse trädgårdsavfall i kompostkvarnen, klippas gräs, beskära alla fruktträd, rensa lite till ogräs och rensa vårt land som just nu är en väldigt fin med ovälkommen ogräsodling.

 

Det var väl kanske inte allt, men listan har så många punkter att inte ens mitt superminne orkar göra en ansträngning till att komma ihåg allt. Det är väl ungefär det jag har att se fram emot i veckan. Men lite kul är det faktiskt. Och trädgården blir ju obeskrivligt fin också.

Igår var jag och mamma på Gekås i Ullared. Vi trotsade alla naturens lagar och gick upp tidigt som satan för att hinna till bussen som gick klockan 3 på natten. Sedan upptäckte jag till min icke-förtjusning att jag blivit känslig för långa bussresor, då min mage gjorde uppror när vi kom fram kl halv nio på morgonen. Efter en lång tid på toaletten och vissa otrevliga uppstötningar så fick jag spendera tid i varuhusets vilorum. Några timmar senare så mådde jag dock bättre och kunde trängas bland tusentals människor som alla var lika trångsynta och stressade. Inte så mysigt kanske, men jag hittade diverse trevliga prylar. Kläder, ett par skor, några böcker och en ny plånbok bland annat. Sedan väntade en lång bussresa hem och en underbart mysig säng kl halv tolv på natten. 

.

En mysig dag, trots omständigheterna, med världens bästa mamma! 

Har precis sett Disneys "Modig" på bio. En underbar film, och ett visuellt bevis på att Disney återigen har hittat hem till att göra bra, genuina filmer, värdiga Disneys märke. En stark handling, vacker keltisk-inspirerad musik och bra, troingivande röst-insatser. Ett klart måste till DVD-hyllan!

Vill verkligen ha en Canon 60D systemkamera. Men "vill ha" är ibland lite svårt. Men nu har Expert utförsäljning på grund av konkurs, så kanske, bara KANSKE, kan priset sjunka så pass lågt att lilla fattiga jag har råd att köpa min drömkamera. Kanske. 

Idag var jag på kulturkväll nere vid gamla bryggeriet med Filip. Vi tittade på konst och lyssnade på poesi. Och i den vinande höstvinden fick vi en liten boost av Nyköpings kultur till själen. Solen sken vackert, men nu måste hösten vara på väg på allvar, då jag funderar på att gardera mig med vantar nästa gång jag lämnar huset.

Ibland får jag bara lust att skriva. Bara för att jag kan. Bara för att det gör mig lugn, och lycklig. Bara för att jag tror på det skrivna ordet. Bara för att.

.

Men just nu har jag ont i huvudet, och då funkar inte hjärnkontoret som det ska. Så alla oskrivna texter som jag vill och kan skriva, får vänta. 

Idag var det dags för loppis igen. Jag hittade ett glasfat i form av ett löv, en termometer (som dessutom visar luftfuktighet och sannolikhet till regn eller fint väder) i snygg vintage-stil, två underbara teburkar i form av engelska dubbelbussar och en bok om fotografering. Allt för 70 kronor. Jag är lite hopplös, men det gör mig ingenting.

Har under den senaste veckan sett ett antal filmer, så jag passar på att leka recensent.

 

Hunger Games: var väldigt spännande och välgjord. Duktiga skådespelare och djup handling gjorde allting mer intressant. Dock så var den en aning överdriven mot slutet med specialeffekter som inte borde ha vart där. Men jag ger den 4 av 5 smilisar :) :) :) :) :)

Man On a Ledge: var fruktansvärt nervpirrande. En ny intressant handling och bra upplösning. Egentligen ingenting att klaga på. Jag ger den 5 av 5 smilisar :) :) :) :) :) 

Hugo: var en trevlig familjefilm. Jag tror dock att den uppskattas mer av en yngre generation, då handlingen var lite trög och en aning förutsägbar. Men jag ger den 3 av 5 smilisar :) :) :) :) :)

 

Så, nu har jag lekt färdigt. 

Sista augusti, vilket i år innebär ösregn i massor och 15 grader. Då blir det att sitta inne och mysa sig igenom fredagseftermiddagen. 

 

Idag var det Portobello Road längs hela Öster. Och istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv, då jag har gått och blivit förkyld, så tog vi en tur ner på stan och hittade allt ovan + ett par jeans som nu snurrar runt i tvättmaskinen. Allt detta för 140 kronor. Inte illa om jag får säga det själv. Och det säger jag verkligen. 

.

Att gå på loppis fungerar ungefär som terapi för mig. Nu hoppas jag bara på att bli frisk. Helst snart. Egentligen nu. Men snart går väl också bra.

Ungefär så känner jag om att vara sjuk. Har just nu ont i halsen. Hoppas för allt som är kärt att snoret behagar att icke visa sin närvaro. Ungefär.