FANNY EKBERG

Jag sitter ner på den fallfärdiga träbänken. Solen håller sakta på att gå ner, och kastar sina  sista, ensamma strålar på mitt bara skinn. Det känns, värmer, hettar. Jag sluter mina ögon och lyssnar. Lyssnar på vattnet som porlar, fåglarna som sjunger och vinden som blåser i de murriga trädkronorna. Lyssnar på naturen. Det går inte alltid att lyssna på naturen. Det går inte i en bil, eller i huset eller när du pratar med din chef om den viktiga aktiemarknaden, på din dyra mobiltelefon.

Därför går jag hit. Här är allting perfekt. Alltid. Allting är alltid kvar när jag kommer, och det rör sig i sin egen takt. Oberoende av stadens myller och stress, som finns så nära som tvärsöver gatan. Men om man inte hör eller ser den stressen, så finns den inte för tillfället. Du kan sudda ut den en stund och fokusera på det som faktiskt finns runt omkring dig.

Allting lever här. Vatten, växter, djur; allting andas. Jag ser en bofink som sitter i toppen av en asp. Den sjunger muntert i den gröna kronan. Jag ser en myra som frenetiskt kämpar med att dra en träpinne mot skogen. Jag ser en nattfjäril som landar precis bredvid mig. Jag ser ett flygfä som jag inte kan identifiera. Det svävar på lätta vingar precis över vattenytan, och försvinner likt ett litet miniatyrspöke bort mot ingenting. Jag kan känna dem. Deras lätta andetag, deras sköra hjärtslag. Jag tar upp en sten och håller den i min hand. Den är len. Jag kan känna sanden mot mina fingrar. De små kornen lossnar lätt från den lena kroppen. Till och med stenen lever. Stenen och de små sandkornen andas i sin ensamhet, i sin egen takt.

Du kan inte uppleva den här känslan inne i stan. Du kan inte känna att alla dina befintliga bekymmer spolas bort, som om du hade en pytteliten vattenslang i ditt huvud. Alla bekymmer försvinner och du känner dig hel, fulländad. Du känner dig som en del av det hela. Du är ett med den lilla myran, den lilla vattendroppen, till och med det pyttelilla sandkornet. Du kan inte uppleva det här bland alla byggnader, bilar, folkmassor och snack. Det går inte. Du kan inte känna samma liv. Allt som känns är hårda byggnader, grå asfalt och stress. Det andas inte. Det är bara, uttryckslöst. Dött. Det finns ingenting som andas. Inget riktigt liv. Trots detta så är det så få som kommer hit. Jag känner mig som ett eget utdöende släkte, som går i skogen.

Andra människor ”har inte tid” att ta en promenad i skogen. De ”har inte tid” att sätta sig ner på en bänk vid vattnet och låta naturen rensa kroppen. Men de har tid till sina flashiga mobiltelefoner, sina svindyra TV-apparater och sina snygga bilar! Fast samtidigt så finns det ingenting som man kan göra åt saken. Det är upp till var och en om de vill andas frisk luft, eller avgaser. Och det är ändå lite tur i oturen. Jag får ju ha mitt smultronställe för mig själv..

Mörkret faller sakta, som en filt över det harmoniska landskapet. Jag tar ett djupt andetag och ställer mig sedan upp på starka ben. Jag tar en sista blick ut över det vackra. Sedan börjar jag gå. Jag känner hur värmen sakta avtar. Hur alla ljud tystnar. Hur alla andetag långsamt tynar bort. Alla tankar kommer tillbaka. Tankar för morgondagen och framtiden. Jag kommer fram till vägen. Här slutar det. Jag stannar upp en stund och väntar. Här går gränsen. Jag ler. Tänker på bänken, på vattnet, på djuren och på sanden. Jag kommer tillbaka imorgon. Vänta på mig.

Sedan tar jag ett steg till...