FANNY EKBERG

Ibland får jag stanna upp och verkligen tänka efter. Har jag verkligen varit så där liten? Jag vikarierar lite då och då på musikskolan, och träffar barn som inte är mer än 10 år gamla. Som antingen håller sin fiol som ett dyrbart glasföremål, eller som någonting gjort av sten som kan kastas hit och dit. Jag får lyssna på plågsamt falska versioner av ”Blinka lilla stjärna” och ”Imse vimse spindel”, och varje gång jag hör dessa försök att spela någorlunda rent så tänker jag: Har jag verkligen varit där?

    Jag minns första gången jag höll i en fiol. Det var en sådan där prova-på-dag på musikskolan. Man kunde prova på alla instrument mellan himmel och jord, och jag var nästan säker på att jag ville spela gitarr. Nästan. Men när jag kom in i fiol-provar-rummet så hände någonting. Jag fick den lilla träskapelsen i mina små händer, och började leka med stråken och spela någonting som jag inte visste vad det var. Jag spelade på fiolen hur länge som helst, och när det var dags att gå så ville jag ta med den hem. Det var inget annat än kärlek vid första ögonkastet. 

    Efter den dagen började en lång resa. Jag började spela fiol, tog lektioner, tränade duktigt på mina läxor och tragglade igenom alla skalor som fanns. Efter en tid så började även jag undra om det var meningen att det skulle låta så falskt. Trots att jag försökte det absolut bästa som jag kunde, så lät det fortfarande som om jag spelade på en såg.  Det är inte förrän nu som jag inser att den outhärdligt falska perioden var ett nödvändigt ont. En del i inlärningsprocessen. Ungefär som när jag lärde mig att cykla. Det var meningen att man skulle ramla och skrapa knäna i början. Annars hade man inte lärt sig. 

    Men allteftersom tiden gick så lärde jag mig mer och mer. Falska toner övergick i rena ackord, och jag lärde mig allt ifrån vibrato till stråkteknik. Det såg ut som om det faktiskt fanns ett ljus i musik-tunneln. 

    Sedan började jag i orkestern. Jag satt i svart-vita kläder och spelade igenom sida efter sida med Mozart, Schubert och Bethoven och allt vad det var. Trots att jag lärde mig väldigt mycket av den klassiska musiken så märkte jag ganska snart att det inte var min typ av musik. Jag satt i orkestern för att det kändes som det rätta att göra, inget annat. Men allteftersom åren gick så tröttnade jag mer och mer, tills jag en dag kände att det inte gick mer. Jag kände att mitt ointresse ledde till en känsla av slöseri med tid och lidande, så jag slutade. 

    Men i orkesterns ställe kom folkmusiken. Om fiolen var min första kärlek så kan man säga att folkmusiken var min andra. Jag sökte skydd från alla sextondelsnoter och tio-sidors-stycken. I folkmusikens värld kände jag att jag hörde hemma. Än idag ångrar jag ingenting. Att hoppa av orkestern och börja spela folkmusik var det bästa jag har gjort. I stället för att behöva sitta rakryggad i en stol och hålla koll på upp-och nedstråk, så kan jag stå upp och dansa och spela fritt med vilken stråkteknik jag vill. Jag kan spela musik som kommer direkt från skogen och musik som ger mig gåshud. För jag är ledsen Vivaldi, men hur vackert du än spelar de fyra årstiderna så kommer dem aldrig att ge mig gåshud. 

    Och nu sitter jag här idag. Det får mig att låta så gammal när jag säger det, men tiden går verkligen fort. Man vänjer sig att skriva 2012 i alla datum, men helt plötsligt ska man börja skriva 2013. Det som känns som en dag, var egentligen ett helt år. Det känns som att jag för bara några dagar sedan höll den där lilla fiolen i mina händer för första gången.

    Nu i höst blir det tio år sedan den dagen. I tio år har jag hållit den fiolen i mina händer, och skapat musik i alla former, båda falsk och ren. Visserligen inte precis den fiolen då jag har bytt upp mig under åren, men poetiskt sett kan vi säga att det var just min första fiol. 

    Så nu när jag tittar tillbaka, så har jag verkligen levt mitt liv genom en fiol.