FANNY EKBERG

Nu är det bara en fråga om väntan. Jag sitter här och reflekterar över mitt liv. Första dagen i skolan, mellanstadiet, högstadiet, mina underbara tre år på gymnasiet. Och nu sitter jag här. Redo att flytta hemifrån, och börja på universitetet. För bara något år sedan trodde jag aldrig att den här dagen skulle komma. Jag skulle ju alltid bo hemma, och de tre åren på gymnasiet skulle ju aldrig ta slut. Och nu sitter jag här.

 

Jag tittar också tillbaka på gamla inlägg här på bloggen. Maj 2010, när jag skrev mitt allra första inlägg. Över tre år har jag delat med mig av min vardag här, men nu är det dags för ett nytt kapitel. Eftersom jag börjar ett helt nytt liv i en helt annan stad så tänkte jag att ett nytt liv behöver en ny blogg. En ny start. Skogsmullen mitt i Nyköping flyttar, och blir Skogsmullen mitt i Örebro. Följ gärna med mig via: fannyekberg.devote.se!

Det här med att börja plugga är ju inte lätt. Lappar som ska hit och dit och alla företag ska samarbeta med alla. Det är ju som upplagt för katastrof.

 

Jag har suttit i telefonkö hela morgonen och lyssnat på de ljuva orden: "Du har plats 121... i kön." Men det var väl roligt! Jag pratade med Försäkringskassan och de sa att jag skulle ringa till CSN. Då pratade jag med CSN och de sa att jag skulle ringa tillbaka till Försäkringskassan. Sedan ringde jag tillbaka till CSN och då sa de att jag skulle ringa till Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan måste nämligen sätta ett stopp för min utvecklingsersättning till den 1 september, men för att de ska kunna göra det måste Arbetsförmedlingen skriva i att jag skrivs ut den 1 september, men det har de inte gjort än, och då kan inte Försäkringskassan se det, och då kan de inte sätta stopp, och då kan inte CSN se det från Försäkringskassan!... Ja. Man får långsamt räkna till hundra och försöka att låta lycklig när man förklarar för den andra människan i luren att: "Nu ringer jag bara för trettiofjärde gången till er..." Triangeldrama. Jag trodde det var meningen att man skulle uppmuntras till att börja plugga...

 

Men i mellan allt detta roliga har jag dessutom storstädat mitt rum inför flytten. Dammsugit från grunden så att säga. Sedan har jag tvättat den sista omgången som ska med till Örebro. Och så klart gick jag förbi diskhon och såg den förjävliga ansamlingen med disk.

 

Oj vad dåligt uppdaterat det var här då... men oj vad mycket jag har haft att göra! Jag och pappa tog en tripp till Örebro för att lämna lite packning. Eller det var inte lite packning, det var mycket packning. Nu är det bara installationen kvar. Jag har även ordnat med adressändring och registrering till kursen.

 

Sedan har jag spenderat många många timmar åt att fixa ihop en fotobok av alla Alsace-foton. Har dessutom skrivit ihop en mini-dagbok av resan som också fick vara med i boken. Nu är 4 stycken beställda, och dem blev väldigt snygga.

 

Jag har också varit på säsongens sista loppis. Jag, mamma och lillesyrran spatserade runt på Jogersös gräsmatta för sista gången i sommar. Hittade lite bra saker. Förvaringslådor till Örebro, en kokbok och två böcker. Bra avslutning.

 

Och mitt emellan detta har jag shoppat lite diverse, både flytta-hemifrån-grejer på Öppen Hand och kastruller på Ittala. Och där emellan har jag hunnit slappa lite också. Det måste man ju också göra ibland.

 

Mitt i alla händelser har kameran inte fått vara med. Så jag lägger in lite andra fina bilder i stället.

 

Igår var en väldigt trevlig kväll, innehållande räkfrossa på MS Symfoni tillsammans med mamma, morfar och finaste sysslingen. Klockan 19.00 la vi ut från Nyköpings hamn och satte kursen mot Stendörrens underbara skärgård. Vädret kunde inte bli bättre, då vi hade en alldeles lagom ljummen sommarkväll med fin kvällssol.

 

Kvällens roligaste upplevelse var när vi skulle ta räkor till bordet. I alla skålar med räkor fanns det små slevar att ta med. Men vem behöver det när man ändå ska ta i dem sedan, tänkte vi, och tog hej vilt med händerna. Jag fick förskräckta blickar från en liten gubbe, och mamma fick en kommentar från en gammal dam att det kanske inte var så bra att ta med händerna. Men herregud. Fast vad vet jag, det kanske finns människor som tycker om att äta sina räkor med skalet på... Vi struntade i alla fall i alla dessa kommentarer och blickar. Det är ju så mycket roligare att ta mat med händerna!

 

På hemvägen fick man kaffe och avec, men alla kaffebröd hade tydligen tagit slut under en tidigare båtfärd. Men efter mycket klagomål från både mamma och morfar som så desperat var sugna på en liten chokladbit eller en bit gräddåtrta eller vad som helst egentligen, så kom en ur personalen tillbaka och slängde diskret fram fyra små mintchoklad-bitar inslagna i grönt papper. För att inte göra någon avundsjuk åt vi vår efterrätt lite undansmusslat. Tänk vad dem gör för nöjda kunder. Tummen upp!

 

Klockan 23.00 var vi tillbaka i Nyköpings hamn. Mätta och belåtna skildes vi åt, och jag och mamma cyklade hem i den smått kyliga sommarkvällsluften.

 

Och himlen öppnade sig. Ja, det kan man ju verkligen säga. Efter att det regnade lite till och från hela dagen så kom vädrets ultimatum klockan 15.00. Världens största hagelstorm uppenbarade sig utanför fönstret. Ärt-stora hagelkulor smattrade som pistolskott mot altantaket, åskan dundrade precis i närheten och efter bara några minuter såg det ut som ett mindre vinterland på gräsmattan. Det var det största hagelväder jag har sett i hela mitt liv och det var nästan lite läskigt att vara ensam hemma. Och när jag sedan cyklade till mitt sista städpass (klockan 16.00 hade det slutat hagla och regna tack och lov!) så var det översvämningar till höger och vänster överallt i stan. På grund av ett mindre Östersjön under bron vid försäkringskassan så fick jag ta en omväg runt Isaksdal för att komma in till stan. Tur att det finns så många småvägar för oss som cyklar.

 

Nu har det lugnat ner sig, och vädret är lugnt igen. Det är till och med lite solsken. Bra slut på dagen.

 

När jag inte hinner ränna runt med kameran är jag glad över instagram. Denna smidiga lilla uppfinning som gör det möjligt att hålla koll på vardagen utan min systemkamera. Och nu har jag kommit fram till ett sådant tillfälle när jag inte har varit ute med kameran på ett tag. Detta på grund av flera orsaker.

Nu hänger regnet i luften. Det är som om vädret inte riktigt kan bestämma sig för om det vill ha sol eller regn. Men det innebär i sin tur att temperaturen håller sig nere runt behagliga 22 grader, vilket jag inte klagar över.

 

Sedan är idag en sådan där underbar dag när man inte har någonting speciellt att göra. Det kommer säkert att dyka upp någonting snart, som alltid, men då får man njuta medans man kan.

 

Idag blev det en roadtripp till Örebro. Nu har jag hämtat ut nyckeln, och smygtittat både på området och lägenheten. En väldigt mysig omgivning och en alldeles lagom stor lägenhet. Dessutom har vi kirrat begagnad cykel som jag ska flänga runt på i hela Örebro. Om två veckor flyttar jag på riktigt.

 

 

Eftermiddagen och kvällen har ägnats åt att sälja grejer på Jogersös bakluckeloppis. Mamma och jag kopplade på våra allra vänligaste leenden och lyckades, när allt var slut, sälja grejer för cirka 500 kronor. Ett helt okej resultat. Sedan kunde vi ju inte låta bli att köpa lite nya grejer, och någon slags middag var vi tvugna att ha för att klara av fem timmar på Jogersös knökfulla gräsmatta. Allt som allt gick vi väl cirka 250 kronor plus. Hihi.

 

Men det trevligaste med loppis är ändå alla möten med nya människor. Man träffar såmycket spännande folk vid sådana här tillställningar. Vi träffade bland annat en kvinna med väsk-mani som köpte min gamla axelväska. Hon hade tatuerat in massor med spindlar som kröp uppför hennes ena ben. Hon hoppades att det skulle hjälpa henne bota sin spindel-fobi, men det hade inte gått så bra som hon hade hoppats.

 

Sedan träffade vi en liten tjej som visade vår läpp-telefon (en telefon som ser ut som en pussmun) för sin kompis. Hon pillade lite på den och sa sedan "Titta, sådana här hade man förr i tiden!" Åh, lilla vännen.

 

Sedan kom det en till liten tjej som blev lite smått förälskad i en stor gosedjurshäst som jag fick i Sälen efter mycket tjat i min barndom. Hon frågade efter pris, och när vi sa trettio kronor sa hon bara "Det har jag inte råd med" och såg så där besviken ut som bara ett barn med nyfunnen gosedjursförälskelse kan göra. Då frågade vi hur mycket hon hade, och till sist fick hon hästen för tjugo kronor. Hon tog den och liksom kramade om den som att säga att hon alltid skulle älska den, med världens största leende på sina små läppar. När det gäller ett barn och ett gosedjur kan man alltid pruta tio kronor utan problem. Hon blev ju så lycklig.

 

För att sedan komma tillbaka till läpp-telefonen, så funderade vi nu i efterhand att vi skulle ha tagit betalt för att ha fått pilla på den. För om vi hade gjort det hade vi nog varit miljonärer vid det här laget. Så många människor kom fram och tittade på den, gammal som ung, sa att den var så häftig, provade att hålla den till örat. Men efter fyra timmar stod den fortfarande kvar på bordet. Förhoppningsvis får den ett trevligt hem via Öppen Hand i stället.

 

Allt som allt. En väldigt trevlig kväll.

 

Många fina sommardagar har vi haft. Solsken, värme, bruna ben och fräknar i massor. När jag var liten tyckte jag väl inte riktigt om mina fräknar. Vet inte riktigt varför. Det var väl inte så många som hade det runt omkring mig. Inte så många i alla fall. Men på senare år har jag inte fått någonting annat än komplimanger för mina små prickar. Dem har blivit en del av mig. Nu skulle jag inte vilja vara utan dem. Och ännu roligare blir det på sommaren, för då blir fräknarna ännu fler!

 

Ibland får man ju så konstiga saker för sig. Helt plötsligt kan man få lust att baka. Bara så där. I mitt fall började jag tänka tillbaka till min barndom, och då fanns bara en kaka som gav mig den där nostalgiska känslan. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag bakade gaffelkakor med min mormor. Det blev väl en hel del deg-ätande visserligen, men majoriteten av degen blev det faktiska kakor av.

 

Så, med min nyinköpta mandelkvarn (funnen på Jogersös bakluckeloppis!) började kakbaket. Och 20 minuter senare låg de gyllenbruna barndomsminnena på gallret. Att smaka den första kakan var verkligen en speciell känsla, då jag varken bakat eller smakat gaffelkakor sedan jag var en liten knodd. Jag blev lite extra varm innombords för en liten stund. Lite extra lycklig.

 

Igår var det varmt. Väldigt varmt. Mamma och jag kände att här kan man ju inte sitta och slöa. Så vi packade bikini, badlakan och solstolar och begav oss till Koviks underbara sandstrand. Där låg vi och stekte en stund, och doppade oss i det svala vattnet. Sommaren behöver inte vara mer än så.

 

Idag trodde vi att det skulle bli mulet, och lite regn till och med. Så fel man kan ha. Solen gassar även idag, och jag och mamma tog en promenad ner till stan för en fika, för man kan ju inte bara sitta hemma hela dagarna. Nu har jag tagit en välbehövd dusch och tänkte njuta av resten av söndagen.

 

Efter att ha tittat på allt ogräs, som växte sig allt högre och högre, så tänkte jag att här kommer bönorna aldrig att överleva. Men dra mig baklänges i en liten vagn, här står nu de fina blomsterbönorna i solskenet, och idag plockade vi vår första skörd. De stora fina bönorna hackades sedan i halvcentimeters skivor, kokades och hamnade sedan på middagstallriken. Väldigt goda var dem. Det blir liksom lite extra speciellt när man har plockat det från eget land. Efter att ha tagit hand om dem, rensat allt förbannat ogräs och vattnat, fått dem att överleva.

 

Sedan blev jag så lycklig över att solen åter igen behagade visa sig. Så att jag äntligen fick en chans att prova mina solbrillor.