FANNY EKBERG

Det här med att börja plugga är ju inte lätt. Lappar som ska hit och dit och alla företag ska samarbeta med alla. Det är ju som upplagt för katastrof.

 

Jag har suttit i telefonkö hela morgonen och lyssnat på de ljuva orden: "Du har plats 121... i kön." Men det var väl roligt! Jag pratade med Försäkringskassan och de sa att jag skulle ringa till CSN. Då pratade jag med CSN och de sa att jag skulle ringa tillbaka till Försäkringskassan. Sedan ringde jag tillbaka till CSN och då sa de att jag skulle ringa till Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan måste nämligen sätta ett stopp för min utvecklingsersättning till den 1 september, men för att de ska kunna göra det måste Arbetsförmedlingen skriva i att jag skrivs ut den 1 september, men det har de inte gjort än, och då kan inte Försäkringskassan se det, och då kan de inte sätta stopp, och då kan inte CSN se det från Försäkringskassan!... Ja. Man får långsamt räkna till hundra och försöka att låta lycklig när man förklarar för den andra människan i luren att: "Nu ringer jag bara för trettiofjärde gången till er..." Triangeldrama. Jag trodde det var meningen att man skulle uppmuntras till att börja plugga...

 

Men i mellan allt detta roliga har jag dessutom storstädat mitt rum inför flytten. Dammsugit från grunden så att säga. Sedan har jag tvättat den sista omgången som ska med till Örebro. Och så klart gick jag förbi diskhon och såg den förjävliga ansamlingen med disk.

 

Eftermiddagen och kvällen har ägnats åt att sälja grejer på Jogersös bakluckeloppis. Mamma och jag kopplade på våra allra vänligaste leenden och lyckades, när allt var slut, sälja grejer för cirka 500 kronor. Ett helt okej resultat. Sedan kunde vi ju inte låta bli att köpa lite nya grejer, och någon slags middag var vi tvugna att ha för att klara av fem timmar på Jogersös knökfulla gräsmatta. Allt som allt gick vi väl cirka 250 kronor plus. Hihi.

 

Men det trevligaste med loppis är ändå alla möten med nya människor. Man träffar såmycket spännande folk vid sådana här tillställningar. Vi träffade bland annat en kvinna med väsk-mani som köpte min gamla axelväska. Hon hade tatuerat in massor med spindlar som kröp uppför hennes ena ben. Hon hoppades att det skulle hjälpa henne bota sin spindel-fobi, men det hade inte gått så bra som hon hade hoppats.

 

Sedan träffade vi en liten tjej som visade vår läpp-telefon (en telefon som ser ut som en pussmun) för sin kompis. Hon pillade lite på den och sa sedan "Titta, sådana här hade man förr i tiden!" Åh, lilla vännen.

 

Sedan kom det en till liten tjej som blev lite smått förälskad i en stor gosedjurshäst som jag fick i Sälen efter mycket tjat i min barndom. Hon frågade efter pris, och när vi sa trettio kronor sa hon bara "Det har jag inte råd med" och såg så där besviken ut som bara ett barn med nyfunnen gosedjursförälskelse kan göra. Då frågade vi hur mycket hon hade, och till sist fick hon hästen för tjugo kronor. Hon tog den och liksom kramade om den som att säga att hon alltid skulle älska den, med världens största leende på sina små läppar. När det gäller ett barn och ett gosedjur kan man alltid pruta tio kronor utan problem. Hon blev ju så lycklig.

 

För att sedan komma tillbaka till läpp-telefonen, så funderade vi nu i efterhand att vi skulle ha tagit betalt för att ha fått pilla på den. För om vi hade gjort det hade vi nog varit miljonärer vid det här laget. Så många människor kom fram och tittade på den, gammal som ung, sa att den var så häftig, provade att hålla den till örat. Men efter fyra timmar stod den fortfarande kvar på bordet. Förhoppningsvis får den ett trevligt hem via Öppen Hand i stället.

 

Allt som allt. En väldigt trevlig kväll.

 

Igår drog jag och tre av mina finaste vänner till Gröna Lund. Med äventyrslusten på topp och höga förväntningar hoppade vi på bussen mot Stockholm. Eftersom varken Filip eller Sofia inte varit på Grönan sedan de var 10-12 år gamla, så satt vi och peppade igenom alla attraktioner som finns, vilka som är roliga och ska åkas många gånger, och vilka som bara gör ont och inte ska åkas alls.

 

När vi närmade oss Stockholm så kom regnet. Många och tunga droppar, från en himmel som bara var grå så långt ögat såg. Men vi klädde oss i fina regn-ponchos (som varenda kotte på Gröna Lunds område) och åkte i alla fall. Vi blev blöta, framför allt om våra stackars fötter som badade mest hela tiden. Men man kan ju inte bli mer än blöt. Inte ens när vi åkte berg-och-dalbanan i piskregn kunde vädret sänka humöret. Och som våra ponchos sa på baksidan, så går ju faktiskt berg-och-dalbanan fortare när det regnar. Wihii. Vi passade på att ta de flesta inomhus-attraktionerna medans det spöregnade, så som Lustiga Huset, Skrattkammaren och Spökhuset.

 

Framåt kvällen började himlen ljusna, och klockan 17.00 kunde vi äntligen sluta simma. Fötterna fick en rättvis chans att torka och vi avslutade vårt besök med att äntligen få åka den nyaste attraktionen "Eclipse", vilket var den mysigaste karusellen jag har åkt i hela mitt liv! Sedan passade jag och Sara på att ta ett åk i Fritt Fall Tilt när det inte regnade. Det är ju ett måste när man är på Grönan.

 

Sedan tog vi spårvagnen till centralen, och såg då solen bryta sig igenom de tidigare så regntunga molnen. Och när vi sedan satt på tåget hem strålade kvällssolen in genom fönstret. Mysig avslutning.

 

På det hela taget var det en lyckad resa. Att det regnade 90 procent av tiden var väl inte det roligaste, men å andra sidan så var det i sig en upplevelse. Och vi lät inte vädret hindra oss från att ha kul. Vi åkte, och blev blöta, men det var ju bara vatten. Nu har jag personligen upplevt denna nöjespark både i 30-gradig hetta och 13-gradigt ösregn. Lite kontraster i livet.

 

Man ska aldrig tro att man ska få bara en liten stund att slappna av. För så fort man tror att man har en uppgiftsfri dag, så kanske mamma ringer och säger att vi får oväntat besök IKVÄLL!.............

 

Och om dem oväntade gästerna inte har någonstans att slagga så är det ju upp till lilla mig att fixa det. Typ. Så jag har ägnat hela förmiddagen att städa friggeboden. Skaka, dammsuga, vädra, bädda, andas.

 

Nu ligger jag utslagen i soffan och hoppas att ingenting annat kommer i vägen. För om så är fallet så kanske jag kan se ljuset i tunneln och ta lite sommarlov. Det vore skönt.

 

Jävlar vad det började regna helt plötsligt! Ur ingenstans öppnade hela himlen upp sig och släppte ner ett av de största ösregn jag varit med om. Konstig som jag är slänger jag på mig regnjackan, tar första bästa paraply och springer ut i mina krocks. Sedan stod jag en stund på uppfarten och lät himlens droppar duscha mig. Man kan ju inte bli mer än blöt. Jag kunde ju ha varit lite smart och valt ett par skor utan hål, men det är ju inge kul att stå ute i ösregn om man inte blir lite blöt!

 

Sedan slänger jag en tanke av empati till Nyköpings alla studenter. När jag tog studenten förra året hade vi strålande solsken. Årets studenter fick nöja sig med ösregn. Stackare.

Jag tycker inte om att vara sjuk. Annars brukar jag vara väldigt duktig på att tänka positivt, men nu är det jävligt svårt. Just nu känner jag mig mest som en stor äcklig hink med snor. Underbara vardag.

MEN DET VAR VÄL DÅ SJÄLVA FAN! Eller vad är det annars man säger när man helt plötsligt utan förvarning blir sjuk. Har suttit med snorig näsa och ont i kroppen i två dagar nu, och jag har redan tröttnat! (Tålamod är väl inte min största styrka i dessa sjukliga situationer...) Men jag kämpar på, tänker positivt när jag orkar, och lever på glass. 

 

Sedan vet jag inte om jag förväntas bli glad eller ännu mer förbannad när skitvädret utanför fönstret totalt matchar mitt sjuk-mood. Det är väl bra att det passar på att regna när jag ändå är sjuk, men lite sol och värme hade ju inte skadat för att få upp mitt humör. 

 

Och så när man trodde att det var sommar... Nu har det regnat hur länge som helst, känns det som. Men man skall väl icke klaga. Mycket regn innebär en riktigt grön sommar. Och regn är faktiskt ganska mysigt. 

 

Under dagarna som gått har jag bland annat besökt Påtår. Skämde bort mina fötter lite. Myspys. 

 

Sedan sitter jag och tänker på det faktum att alla esteter, just nu, peppar på Culturum. Om bara en timme har de premiär av musikalen "Dr Jekyll & Mr Hyde", och jag är: SÅ. JÄVLA. AVUNDSJUK! Saknar min estet-tid så fruktansvärt mycket! Jag vill också stå och skrika pepp-ramsor på en scen bara minuter innan musiken börjar spela. På lördag och söndag får jag uppleva detta från ett annat perspektiv, från pupliken. Längtar.

 

Mitt nya liv har börjat! Det känns som om det faktiskt kommer att gå det här! Jobba, jobba, jobba. Så kämpar jag fram till "Beach Season 2013". 

 

Sedan har jag ju en sådan ofantlig tur att Söra ligger så nära som det gör. Fem minuter på cykel, sedan är man i ett underbart skogslandskap. Jag har alltid avundats de som bor granne med Ekensberg, och bara kan ta ett steg utanför dörren och hamna på ett joggingspår i skogen. Men att ha Söra i närheten är nästan lika bra. 

 

Trots att det blivit mest av ett spektakel, och det faktum att det handlar mer om vem som har kortast klänning än den som faktiskt kan sjunga, och den varje år förekommande och irriterande "slump" att alla grannländer ger varandra 12 poäng, så kan jag ju inte låta bli att involvera mig i Eurovision Song Contest! 

 

Förra året blev ju lite av ett episkt kapitel i svensk historia då Loreen vann hela finalen i Baku. Men jag måste säga att årets final inte var så dum den heller. För det första måste jag ge en liten applåd åt Petra Mede, som lite smått briljerade med sin rena engelska och fina franska. Dessutom var skämten som blivit inplacerade lite här och där väldigt roliga, för en gångs skull. 

 

Sedan var det uppfriskande att se att varenda människa faktiskt kunde sjunga! Det var väl bara söta lilla Bonnie för Storbrittanien som var lite småfalsk på sina ställen, men annars var det ju ett rent Eurovision. Efter Robin Stjernberg som fortfarande var den stora favoriten så hejade jag även på:

 

 

 

 

Även Loreens lilla extranummer var en trevlig överaskning. Människan är ju inget annat än perfekt! Hennes nya låt "We got the power" kommer att vara en personlig favorit från och med igår. 

 

Sverige slutade till sist på fjortonde plats, vilket jag tycker var oförtjänt trots den hårda konkurensen. Att Danmark vann vet jag inte riktigt heller om jag tycker var rätt. Låten var helt okej, men ingenting speciellt. Men så länge inte Grekland med sina kjolklädda pojkar som sjunger om whiskey, eller lilla fröken Rumäniens wanna be operatant vinner, så är jag igentligen glad för vem som helst. 

 

 

Jag hade glömt bort att vädret kan vara så vackert som det var idag. Strålande sol från morgon till kväll, inte ett moln på himlen och 15 plusgrader. Underbart.

 

Dagen ägnades åt att städa altanen. Ta bort alla saker, skrubba, olja, ställa tillbaks alla saker. Ganska simpelt. Nu ser den ju faktiskt riktigt inbjudande ut. Jag längtar redan till alla ljumna sommarkvällar då vi kan sitta ute och äta middag, och njuta av livet tills myggorna äter upp oss. 

 

En annan upplyftande aktivitet var att rensa kärs i landet. HERREGUD SÅ MYCKET KÄRS DET FINNS ÖVERALLT! Nu är de ju så små och söta, men om bara några veckor är de stora som bara den och skapar en djungel var man än låter ögonen vandra. Så mamma och jag hämtade handskar och hackor och började jobba. Efter en timme på knä med endast kärs runtomkring oss tyckte vi att det var nog. Vi lyckades befria våra rabarber ur kärsens grepp, och lite till kanske, men det är lite kvar att göra. Passande nog så är det Kristi himmelsfärd-helg nästa vecka. Då ska vi rensa mer.

 

Nu är det väldigt vackert väder ute. Tio plusgrader värmer ordentligt i själen. Speciellt nu när det har gått två veckor på dagen. 

 

När jag behöver rensa tankarna tar jag en jogging-runda. Det är ju lite lättare att göra det nu när snön och gruset är borta. 

 

Just nu har jag inte så mycket inspiration. Resten av helgen och de kommande dagarna kommer att ägnas åt fiolspelande, då jag har kastats in i "Voices" som spelas upp på tisdag. 

 

Som sagt. Inte så mycket inspiration just nu.

Vilken fin påskhelg det har varit. Eller födelsedagshelg kanske. I fredags firades jag under en trevlig lunch tillsammans med trevliga släktingar. Vi åt pastasås med fläskfilé och choklad-och passionsmoussetårta. Ganska trevligt som sagt. Sedan var det paketöppning. Jag berikades med: en stekpanna, en gryta, en bok om vår natur, en blomma som lyser i olika färger, fina converse-strumpor och en Kånken-ryggsäck från Fjällräven. Bara fina saker! 

 

I morse kände jag mig lite nere. Lite som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. Två gånger. Den gångna veckan har varit ganska tuff, och sömnrutiner har rubbats. Grovt. 

 

Men nu är det banne mig PÅSK! Och helgen ska ägnas åt min 20-årsdag.

 

Ibland är det skönt att ha förmågan att kunna se skönheten i det lilla. Att kunna se skönheten i de allra minsta sakerna här i livet. När jag tittade ut genom fönstret i morse såg jag sex domherrar vid fågelbordet. Solen sken på deras röda bröst, och för en kort stund var jag bara lite extra lycklig. 

 

Helger är så skönt. Så underbart att kunna sova till 09.00 utan att få dåligt samvete. Så skönt att känna att man egentligen inte behöver göra någonting. Egentligen. Sedan om man känner för att städa eller ta en promenad så är ju inte det helt förbjudet. 

 

Något annat som är skönt är solsken. Visserligen är det fortfarande ap-kallt ute, men så länge det inte kommer mer snö så är det uthärdligt. Det räcker med lite sol och två plusgrader för att det ska kännas som om våren redan är här. Man mår så mycket bättre av lite solsken i ansiktet. 

 

Idag var det dessutom loppis på Rosvalla igen. Jag kom hem med en snäcktavla, en glasskål med blommönster och tre böcker. Lite vardagsbestyr så där. Eller söndagsbestyr kanske. När jag sedan kom hem fick jag rumstrera om lite i bokhyllan, för den var lite full. Men nu har alla böcker fått ett hem.