Livet.
Klockan är halv fyra. Jag sitter med mitt marsvin och andas frihet. Läser min favoritbok "Vad är konst? Och 100 andra jätteviktiga frågor". Tänk att man kan bli lycklig av så lite. :)
När man äntligen får ett eget armstöd och kan sträcka på benen.
Idag var jag på den nybyggda Biostaden för att se "Tintin - enhörningens hemlighet". Det var faktiskt väldigt trevligt. Vi hade platser i de extra breda stolarna, där man har egna armstöd och dessutom får plats att sträcka på benen. Det var faktiskt ganska underbart. Äntligen känns det som om man verkligen får valuta för pengarna. Filmen var dessutom i 3D, vilket var ganska coolt. De flashiga glasögonen man fick var väldigt vackra och fick en att se väldigt intelligent ut (fniss).
.
Nu gör jag inte mycket. Imorgon är det ju lov. Det tycker jag om. Väldigt mycket. Peace and love.
The final countdown
Sista Höstkonserten någonsin har passerat. Ganska sorgligt att tänka på. Nästa år kommer jag sitta och applådera i publiken. Konstig känsla. Annars kan jag bara ge kärlek åt den bästa linjen som finns, och de mest underbara människor jag någonsin har haft privilegiet att lära känna.
.
Nu väntar ett efterlängtat höstlov, fullproppat med skolarbete. Tummen upp.
Anywhere the wind blows
Projektveckan är i full gång, och Höstkonserten börjar ta form. Imorgon kör vi första gången inför publik, vilket känns ganska overkligt för tillfället (eftersom vi inte har lyckats köra hela föreställningen utan stopp ännu...) Det saknas lite engagemang från vissa, men det får vi väl jobba på, snabbt som tusan.
.
Jag mår väl inte så prima kanske. Är allmänt trött, har ont i huvudet och idag mådde jag dessutom illa och kände mig lite svimfärdig. (Men ingen fara, jag piggnade till framåt dagen!) Men jag tar alla pauser jag behöver för att kunna vara med. Det krävs mer än så för att jag ska avstå från den sista Höstkonserten innan studenten.
.
Annars är det underbart. Det finns ingen mer fantastisk känsla än att stå på scenen, och sjunga musik jag älskar. Nu är det bara att ge allt man har och göra världens mest proffsiga föreställning. Man får hänga med, anywhere the wind blows.
Fredom
Efter att ha legat i ide i två veckor är jag äntligen fri! Första skoldagen sedan 6 oktober, och att träffa klassen var minst sagt underbart. Det är som om jag har varit ifrån min familj ett tag.
.
Sedan var jag vikarie för min fiollärare. Det var ganska stimulerande, att hjälpa nybörjare med någonting som jag så väl känner till. Det får mig att tänka på tiden då jag var så liten och först fick en fiol i min hand. Jag ville aldrig släppa den. En unge var visserligen lite jobbig. Hon kunde inte sluta fråga massor med saker som: "Varför har du så många hål i örat?", "Varför har du en smiley på väskan för?" och när jag sa att det var nyttigt att lära sig skalor så svarade hon: "Vadå, ska jag äta tonerna eller?" Suck. Jag fick bita ihop några gånger, men jag klarade mig undan vredesutbrott.
.
Sedan kommer stora släkten imorgon. Kusinerna kommer hit från Skara, och mormor och morfar gör sällskap.
.
Örat tjuter ju på mig, jag är lite trött och jag är massor efter i skolarbetet, men vafan. Det är fredag, snart ska jag äta räkor med vitlöksbröd och nästa vecka börjar arbetet med Höstkonserten. Livet kan inte ha en vackrare utsikt.
Tidsfördriv med stort T.
Tja, när man är ensam hemma och bara väntar på att man kan bli frisk så att man kan ta sig till skolan, så finns det inte så mycket att göra. Vad gör lilla Fanny då? Jo, hon går igenom alla sina böcker i hela sin bokhylla (det är ganska många böcker!) och skriver sitt namn i dem. För att officiellt visa för världen att: "De är mina", och en säkerhetsåtgärd i fall jag skulle låna ut en bok till någon. Låter inte det roligt, och fruktansvärt smart?! Ibland undrar man ju vad man ska göra med all tid.
När jag vaknade, så hade hösten redan kommit.
Idag tog jag min första promenad på över en vecka. Underbart. Hösten har blommat ut till max. Överallt ser jag vackra färger och överallt kan jag andas in den friska höstluften. Efter att ha varit stillasittande i soffan i nästan en vecka, så var det här precis vad jag behövde. Nu känner jag mig lite levande igen.
.
.
.
.
.
.
Ibland är det svårt att tänka positivt
Sitter här med öroninflammation. Kunde ha varit gladare, men varför klaga? Läkaren sa att locket kunde hålla i sig 3 veckor om man har otur. Och om locket kan stanna så länge, så kanske tjutet gör det med. Då vet jag inte om jag kan tänka positivt längre. Just nu vill jag bara gräva ner mig en stund, och vänta på bättre tider. Om det här tjutet fortsätter så vet jag inte om jag kan delta i Höstkonserten heller. Fan helvete jävlar.
.
Dock så smittar inte öroninflammation, så imorgon: SKA JAG FANIMEJ TILL SKOLAN!!
Vet inte var jag ska ta vägen, men annars så.
Nu när min älskade böld har börjat att ge med sig, så kanske man kunde ana ett ljus i tunneln? Nej. Nu har jag fått öroninflammation som ett brev på posten. Ett stort lock har lagt sig och ett högt tjut har slagit rot. Min tidigare höga tinnitus i vänstra örat är inte högt längre, eftersom tjutet i höger öra är tre gånger starkare. Jag har så ont i huvudet att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag är desperat över att få gå i skolan igen. Och jag börjar få abstinens över att inte få krama på mitt marsvin. Nu gäller det verkligen att tänka positivt för att klara livet. Men det ska jag väl kunna göra. Kanske. Jo. Det kan jag göra.
Något kallt för att värma hjärtat.
Idag var jag uppe kl 8.30 (kunde inte sova längre p.g.a. hosta och rinnande snor). Det första jag gjorde var att titta ut genom fönstret, och det första mina ögon skådade var underbar, gnistrande frost. Temperaturen närmar sig minusgrader, och den kalla luften värmer mitt hjärta. Även i de jävligaste tider så finns det en ljusstrimma. Nu ska jag fokusera på att bli frisk.
Men hej-kom-och-hjälp-mig.
Jag har nog världens roligaste tillvaro tror jag (detta sagt med en massa ironi). Efter att ha varit svag och matt och suttit och skakat i soffan i två dagar, så har förkylningen övergått i snor, det går framåt. Men som om det inte var nog så upptäckte vi igår att en tidigare finne i armhålan utvecklats till en röd, irriterad utväxt. På med spritförband och idag var vi till en läkare. Hon tittade en stund på den och sa sedan: "Nu kommer jag att vara lite elak mot dig." Förtroende-givande, eller hur? Sedan klämde hon ut den, under stor smärta. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det var lättare att skratta, så jag gjorde det. Fast det är ju klart, jag skrek ganska mycket också. Jag har en ganska hög smärt-tröskel, men det här gjorde ont. Sedan kompletterade hon med kommentarer som "Du kommer nog att bli lite blå efter det här", "Om du får feber eller rodnader i helgen så får du ringa" och "Ibland måste man klämma i omgångar". Jag ska på en återträff på måndag, och då hoppas jag att de inte måste klämma igen.
.
Hej kom och hjälp mig liksom.
Gullighet kan visst orsaka hjärtinfarkt.
Det mest fruktansvärda med att vara sjuk är inte huvudvärken, eller snuvan, eller illamåendet, eller att känna sig så svag att man inte orkar lyfta mjölkpaketet utan att behöva använda två händer. Det är att inte få hålla i sitt marsvin. Jag dör. Punkt.
Tycker inte om.
Att sitta och vara sjuk är verkligen det värsta som finns. Jag bara sitter och är öm i hela kroppen. Det finns ingenting att göra, över huvud taget. Bara sitta. Usch. Sedan är det fint väder, som bara retar dig för att du inte kan gå ut. Dubbel-usch.
IRLAND 2011
: Bed & Breakfast-huset där vi bodde över helgen. En vacker stad på västkusten som heter Doolin.
: Lilla mamma
: Vackra gröna kullar som fanns var man än tittade. Och överallt gick det ulliga kossor och betade.
.
.
.
.
.
: Cliffs of Moher. En av kandidaterna till att bli ett av Guds 7 underverk. Underbar syn.
.
.
: Lilla jag i blåsten.
: Det lilla samhället i Doolin.
: Ett mysigt musikcafé, där jag och mamma åt världens godaste grönsakssoppa.
.
.
: Man får färeställa sig dånet som vattnet gav ifrån sig när det slog mot klipporna.
: Världens näst största stalaktit, som finns i Doolin Caves. Väger 10.5 ton.
.
.
En av de mest underbara upplevelser jag har varit med om i hela mitt liv. Irland är obeskrivligt vackert. Enda nackdelen är väl att det blåser något fruktansvärt. Men jag skulle inte tveka att åka tillbaka. Det var extremt häftigt att höra och se den irländska musikens ursprung med egna sinnen. På dagarna kunde man nästan höra de vackra irländska tonerna när man strosade runt bland de gröna, fridfulla kullarna, och på kvällarna gick vi till puben och lyssnade på lokala band. Underbart.
Fin helg.
I fredags åkte jag med kompisar till Vagnhärad för att titta på film, käka chips, äta tacos och annat kul. Jag var chaufför såklart, som den vuxna människa jag är. Både jag och Filip trodde att vi skulle dö på hemvägen, eftersom det var min första mörkerkörning utan belysning. Men vi överlevde. Jag är så duktig.
.
Igår besökte jag och mamma loppisen i Oppeby. Det slutade med att jag kom hem med 22 nya böcker för 60 kr. Bland dem några böcker om Van Gogh. Kärlek.
.
Idag ska jag bara ta det lugnt, tills det blir middag hos mormor och morfar. Fin helg.
