FANNY EKBERG

Farväl, mitt lilla hjärta.

 

Jag trodde ju att allt skulle bli bra. Att alla näsdroppar och mediciner skulle göra allt bra igen. Att när kuren var över och Roffe slutade nysa skulle allt bli bra igen. Men det blev ju inte det.

    När kuren var över hade han ju lite problem med att äta själv. Det var tydligen vanligt för djur att bli lite omtumlade efter att ha blivit sövda, och de kunde därför behöva lite hjälp att matas i några dagar. Men när vi hade stöd-matat honom i tre veckor så började vi undra.

    På lördagsmorgonen den 6 april vaknade jag av att en trött liten Roffe lades på mitt bröst. Mamma och pappa stod vid sängkanten och sa att han hade gått ner väldigt mycket i vikt. Han var väldigt trött, och ville inte äta. Vi försökte att ge honom en gurkbit, som han förut älskade, men han ville inte ens lukta på den. Vi försökte att stöd-mata med den annars så välkända hö-vällingen, men han spottade bara ut den. Han ville inte äta. 

    Efter mycket tårar och hemska samtal om alternativa utgångar fick vi acceptera det faktum att det var över. Det var något fel på Roffe. Roffe ville inte leva längre. Roffe skulle dö, och vi kunde inte göra någonting för att ändra det. Efter mycket övervägande bestämde vi oss för att det vore bäst för alla att låta min lilla älskling stilla somna in. 

    Detta blev dock problematiskt, då det inte fanns en enda djurklinik i hela Nyköping som hade öppet under helgen. Jag ringde till varenda veterinär i stan och bad om att få söva ner min lilla själ, men utan framgång. Ingen hade öppet. Ingen hade möjligheten. Då kvarstod alternativet där vi skulle tvingas se Roffe dö i sin egen takt. Sin egen långsamma takt. 

    Han ligger i mitt knä, svag och trött, och allt jag vill i denna stund är att han ska få frid. Jag försöker att inte tänka på ett liv utan min Roffe, men det är svårt när han ligger andandes i mitt knä i väntan på döden. Jag är rädd att släppa honom med blicken, på grund av rädslan att han tar sitt sista andetag i just det ögonblicket. Jag drar mina fingrar genom hans päls och försöker att memorera känslan. Jag lutar mig över honom och luktar bakom hans öra för att försöka att komma ihåg doften. Snart kommer allt det att vara borta. 

    Mitt förut så pratglada och pigga marsvin ligger just nu framför mig, alldeles tyst, bara andandes, väntandes. Han går omkring och försöker att hitta någonstans att ligga. Han stapplar fram, vinglig och trött, och lägger sig tillrätta i mitt armveck, där han hör hemma. Jag ser in i hans ledsna ögon och vet, att han vet, att det snart är slut. 

    Hela mitt ansikte gör ont efter att ha torkat tårar och snor hela dagen. Mina ögon svider och näsan ömmar. Jag har ont i huvudet och är trött. Men ingenting spelar någon roll, när jag ser Roffe. Just nu är det bara Roffe som spelar någon roll.

    Framåt kvällen blev hans andning mer ansträngd, och vi visste att det inte kunde vara långt kvar. Helt plötsligt började han att rycka och krampa, och allt vi kunde göra emellan tårarna var att hålla honom. Lägga en skyddande hand över honom som sa att lidandet snart är över. 

    Det tog väl en minut. Några ryck. Sedan var han borta. Den sjätte april år 2013 kl 20.00 fanns Roffe inte mer. Jag grät, och skrek. Mitt i stunden visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vad jag skulle göra. Vad jag skulle känna. Med sina mörka ögon fortfarande svagt öppna, tog jag honom i min famn och kramade honom som jag aldrig hade kramat honom förut. Pussade, luktade, sa farväl. 

    Vi la honom i en skokartong, i en handduk som han tyckte om att ligga på. Och för att han alltid skulle minnas mig, la jag ner en liten smiley. Ett glatt ansikte som alltid ska vaka över honom, och ge honom kärlek. Jag pussade honom, och klappade honom, och en liten salt tår föll ner på hans tass. Sedan stängde jag locket. Allt jag kunde göra nu var att krama om lådan. 

    Ingen mer Roffe. Ingen fluffig liten sak att ha i knät. Ingen brun liten boll att prata med. Ingen rufsig liten älskling att älska. Mitt lilla hjärta hade vandrat vidare till marsvins-himlen.

    Just nu känns livet väldigt tomt. Lite halvt. Men jag tröstar mig med att han fick ett väldigt bra liv. Bättre än de flesta marsvin skulle jag våga påstå. Han fick så mycket kärlek, att det skulle ha räckt till tusen marsvin. Och jag fick vara med i hans sista stund. Jag fick ge honom den trygghet han behövde, innan han tog det sista steget. Han dog i min famn. I mitt armveck. Där han hörde hemma. 

 

Farväl, mitt lilla hjärta.

 

Ibland får jag stanna upp och verkligen tänka efter. Har jag verkligen varit så där liten? Jag vikarierar lite då och då på musikskolan, och träffar barn som inte är mer än 10 år gamla. Som antingen håller sin fiol som ett dyrbart glasföremål, eller som någonting gjort av sten som kan kastas hit och dit. Jag får lyssna på plågsamt falska versioner av ”Blinka lilla stjärna” och ”Imse vimse spindel”, och varje gång jag hör dessa försök att spela någorlunda rent så tänker jag: Har jag verkligen varit där?

    Jag minns första gången jag höll i en fiol. Det var en sådan där prova-på-dag på musikskolan. Man kunde prova på alla instrument mellan himmel och jord, och jag var nästan säker på att jag ville spela gitarr. Nästan. Men när jag kom in i fiol-provar-rummet så hände någonting. Jag fick den lilla träskapelsen i mina små händer, och började leka med stråken och spela någonting som jag inte visste vad det var. Jag spelade på fiolen hur länge som helst, och när det var dags att gå så ville jag ta med den hem. Det var inget annat än kärlek vid första ögonkastet. 

    Efter den dagen började en lång resa. Jag började spela fiol, tog lektioner, tränade duktigt på mina läxor och tragglade igenom alla skalor som fanns. Efter en tid så började även jag undra om det var meningen att det skulle låta så falskt. Trots att jag försökte det absolut bästa som jag kunde, så lät det fortfarande som om jag spelade på en såg.  Det är inte förrän nu som jag inser att den outhärdligt falska perioden var ett nödvändigt ont. En del i inlärningsprocessen. Ungefär som när jag lärde mig att cykla. Det var meningen att man skulle ramla och skrapa knäna i början. Annars hade man inte lärt sig. 

    Men allteftersom tiden gick så lärde jag mig mer och mer. Falska toner övergick i rena ackord, och jag lärde mig allt ifrån vibrato till stråkteknik. Det såg ut som om det faktiskt fanns ett ljus i musik-tunneln. 

    Sedan började jag i orkestern. Jag satt i svart-vita kläder och spelade igenom sida efter sida med Mozart, Schubert och Bethoven och allt vad det var. Trots att jag lärde mig väldigt mycket av den klassiska musiken så märkte jag ganska snart att det inte var min typ av musik. Jag satt i orkestern för att det kändes som det rätta att göra, inget annat. Men allteftersom åren gick så tröttnade jag mer och mer, tills jag en dag kände att det inte gick mer. Jag kände att mitt ointresse ledde till en känsla av slöseri med tid och lidande, så jag slutade. 

    Men i orkesterns ställe kom folkmusiken. Om fiolen var min första kärlek så kan man säga att folkmusiken var min andra. Jag sökte skydd från alla sextondelsnoter och tio-sidors-stycken. I folkmusikens värld kände jag att jag hörde hemma. Än idag ångrar jag ingenting. Att hoppa av orkestern och börja spela folkmusik var det bästa jag har gjort. I stället för att behöva sitta rakryggad i en stol och hålla koll på upp-och nedstråk, så kan jag stå upp och dansa och spela fritt med vilken stråkteknik jag vill. Jag kan spela musik som kommer direkt från skogen och musik som ger mig gåshud. För jag är ledsen Vivaldi, men hur vackert du än spelar de fyra årstiderna så kommer dem aldrig att ge mig gåshud. 

    Och nu sitter jag här idag. Det får mig att låta så gammal när jag säger det, men tiden går verkligen fort. Man vänjer sig att skriva 2012 i alla datum, men helt plötsligt ska man börja skriva 2013. Det som känns som en dag, var egentligen ett helt år. Det känns som att jag för bara några dagar sedan höll den där lilla fiolen i mina händer för första gången.

    Nu i höst blir det tio år sedan den dagen. I tio år har jag hållit den fiolen i mina händer, och skapat musik i alla former, båda falsk och ren. Visserligen inte precis den fiolen då jag har bytt upp mig under åren, men poetiskt sett kan vi säga att det var just min första fiol. 

    Så nu när jag tittar tillbaka, så har jag verkligen levt mitt liv genom en fiol.

FANNYS 10 BUDORD

en guide till ett lite lyckligare liv.

 

1. Du skall icke omängda dig.

 --> Här i Sverige har vi ett underbart men ändå så svårdefinierbart ord som heter ”lagom”. Om det ligger fem bullar på fatet och man bara tar en av dem så är det lagom mycket. Sedan finns det dem som tycker att två bullar hade varit lagom. Och dem som tycker att en halv bulle hade varit lagom. Alla äro vi olika. Huvudsaken är att man försöker att få en personlig koppling till ordet ”lagom”. Att man inte tar den där extra portionen mat trots att man är mätt. Att man nöjer sig med en bulle. Vi mår mycket bättre av ”lagom”. Straffet för att omängda sig är antingen några extra kilon eller paltkoma. Och det får man väl leva med ibland. 

 

 2. Du skall icke byta ut någonting som fungerar. 

 --> Hur många gånger har man inte haft en pryl som funkar ganska bra, men som är så gammal och omodern. Så man tänker: jag kanske skulle följa med strömmen och uppgradera mig lite?  Man slänger sin gamla sak och ersätter den med en ny pryl. När man sedan upptäcker att den nya prylen inte funkar, så får man ge sig själv lite mental stryk för att man bara var tvungen att vara lite cool för en gångs skull. Vi har haft många byten av elektronikprylar (dock ej frivilliga då våra prylar var så uråldriga att sladdar och liknande ej fanns att hitta på marknaden längre...). Vi har hört många: Det är bara att plugga in och köra! I helvete heller.

 

 3. Du skall icke, icke, icke varken lyssna eller tro på försäljare.

 --> Vid vissa tillfällen har det faktiskt fungerat ganska bra. Man kommer överens och får sin tidning eller vad det nu kan vara, plus premien som var anledningen till att man gick med på att få hem tidningen från första början. När man sedan inte vill ha den längre så ringer man och säger detta, och sedan var det inte mer med det. Men det finns också tillfällen som det inte har fungerat lika bra. Tillfällen då det har gått så åt helvete att man förlorar all tillit till människan. Att man vill gräva ner sig i ett hål i skogen och aldrig mer ha någonting med någonting att göra. Och om man tänker efter, så är det bättre att bara säga: Nej tack, än att ta risken. Om man vill ändra någonting så tar man upp det på egen hand. 

 

 4. Du skall icke stressa upp dig.

 --> Det finns så mycket stress runtomkring oss. Både på jobbet och hemma. Och trots att det låter som en fet kliché så är det bättre att bara ta det lugnt. Det är bättre för både kroppen och sinnet. Om man springer sunt på högvarv med axlarna uppe vid öronen så är det ju inte så konstigt att det finns folk som går in i väggen. Det går inte snabbare bara för att man stressar. Långsamt är smidigt, och smidigt är snabbt. 

 

5.  Du skall dricka mycket vatten.

--> Så många dagar som har förstörts av vätskebrist. Så många sommardagar man har gått med sprängande huvudvärk bara för att man inte tänkte på att dricka vatten. Allt jag kan höra är mormors röst: Du måste dricka mycket vatten för att må bra! Lyssna på mormor. 

 

 6. Du skall le ofta. Helst hela tiden.

--> Så många sura människor man har sett i sitt liv. Man träffar människor som bara muttrar och suckar och ser allmänt sura ut och man tänker: Hur orkar de vara så bittra? Det är ju så mycket enklare att bara le och se glad ut. Om man är sur och uttråkad så blir man genast mycket piggare om man bara drar lite på smilbanden. Att skratta mycket ska ju dessutom förlänga livet. Så simpelt. Don’t worry, be happy.

 

 7. Du skall icke tänka så mycket på andras åsikter om dig själv. 

 --> Livet blir mycket lättare om man känner att man kan vara sig själv. Man ska inte behöva tänka på vad allmänheten tycker om ens byxor eller om man skrattar bara lite för högt ibland. Alla är unika, och det är det som gör oss vackra. Tänk om alla skulle falla för samma grupptryck, vad tråkig världen skulle se ut. Det är ingen idé att försöka efterlikna någon annan, för hur mycket man än försöker så kommer man aldrig riktigt att lyckas. Var dig själv, alla andra är redan upptagna! 

 

 8. Du skall gå tillbaka till naturen. 

 --> Som jag älskar naturen! Att ta en promenad i den gröna sommarskogen medan man känner doften av kåda, och ljudet av lövprassel och fågelsång. Att sitta på en klippa ute i skärgården och lyssna till vågskvalp och fiskmåsar, och sola ansiktet till försommarens första sol. Så underbart. Så avstressande. Men tyvärr så är det inte många som uppskattar just detta. De sitter bakom sin dator eller sin iPhone och tror att det är det vackraste i hela världen. Det finns väl ingenting mer fulländat än en högupplöst skärm och internet.  Dumma människor... Vi skapades i naturen, och vi hör hemma i naturen. Alla vill tillbaka till naturen, vissa är bara för lata för att ta första steget.  

 

 9. Du skall icke hålla på med för mycket tråkiga saker. 

 --> Många år satt jag i orkestern utan att tycka att det vari roligt. Jag hade ju spelat där så länge redan så jag kände mig tvungen att fortsätta. Många år gick jag i ridskola utan att riktigt tycka om hästarna som fanns att rida, men jag hade ju ridit så länge så jag kände mig tvungen att fortsätta. Poängen med detta: håll inte på med någonting du tycker är tråkigt. Det finns val att göra. Självklart gäller inte detta till exempel skolarbete. Man kan inte bara säga: Jag tänker inte läsa mattematik för jag tycker det är tråkigt! Detta budord riktar sig underförstått främst åt fritidsaktiviteter. 

 

 10. Du skall älska dig själv!

 --> Och så till det viktigaste budordet av de alla. Älska dig själv och din kropp! Slösa inte bort ditt liv åt att tänka att du har för tjocka vader eller för små ögon eller en för krokig näsa. Du är vacker som du är. Ingen är perfekt, och därför är alla perfekta. Och så enkelt är det.

DU OCH JAG

Om att växa ifrån varandra.

     

Det var du och jag mot resten av världen. I alla fall kändes det så. Vi var bästa vänner sedan barnsben. När vi var små knoddar lekte vi i sandlådan, och när vi växte upp så delade vi allt. Vi upplevde allt tillsammans och vi skrattade åt allt tillsammans. Vi hade så mycket gemensamt, att människor runt omkring hade svårt att skilja på oss. Det var du och jag.

    Vi var konstiga, men på ett bra sätt. Det var i alla fall vad du och jag tyckte. Vi stod alltid upp för varandra och tog alltid hand om varandra. Vi visste att vi aldrig var ensamma, för vi hade alltid varandra. Men alla sagor har ett slut. 

    Åren gick, och vi blev äldre och äldre. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Tiden gick fortare än vad du och jag hann med. Och samtidigt som vi blev äldre och äldre, så blev sprickan emellan oss större och större, utan att vi märkte det. I slutet så tror jag att vi var vänner bara för att vi hade varit det så länge. Bara för att. Det är som att börja med en hobby som man tycker är rolig. Du tycker om hästar så du bestämmer dig för att börja rida. Men allt eftersom tiden går så tycker du inte om hästar längre. Men nu har du ju ridit så länge, så du måste väl fortsätta? Bara för att.     

    Till slut blev sprickan för stor. Vi drogs ifrån varandra. Vi blev allt mer olika, tills vi inte hade någonting gemensamt kvar. Små gräl blev till stora bråk, så vi delade på oss. Det var slut på du och jag. Nu var det bara du för dig och jag för mig. Det hade varit du och jag så länge, men vid tillfället så kändes det rätt att kliva åt sidan. 

    Det blev tomt, det är inget jag kan förneka. Men på ett sätt var det en lättnad. Det var bäst för både dig och mig. Nu öppnades nya dörrar. Eller rättare sagt, gymnasiet öppnade nya dörrar. Du och jag  gick skilda vägar. Jag lärde känna nya vänner, som idag betyder mer för mig än vad du och jag någonsin kunde göra. Men jag hade säkert aldrig träffat dem om det inte vore för min tid med dig, så jag antar att jag måste tacka dig för det. 

    Vår tid tillsammans hjälpte oss genom barndomen. Att vara mobbad och annorlunda var inte lika jobbigt när vi var två. Vi gjorde varandra starkare. Vi var aldrig ensamma. Men du och jag växte ifrån varandra. 

    Och nu är det dags att börja om på ett nytt kapitel. Därför skriver jag detta, för att ta farväl av det gamla. För att ta farväl av: 

 

”du och jag”.

Att sitta i ett rum där klockan på väggen visar kvart i två när klockan egentligen är halv ett.

Kommer man någonsin framåt?

 

Klockan kan inte gå baklänges, så varför känns det som om tiden kan det?

 

Man är fast mellandåtiden och framtiden, men det är inte nuet.

Det är någonting mitt emellan.

 

Fast om tiden känns närmare dåtiden så är det svårt att röra sig mot framtiden.

 

Tiden är en illusion, en stark sådan. Om tiden är en illusion så borde livet också vara det, eftersom tiden styr oss.

 

Men livet är så jävla kort.

 

Det finns ingen tid till att tänka: ”jag gör det sen”, ”jag är fortfarande ung”, ”imorgon är en ny dag” eller ”det här kan jag göra idag för det ordnar sig imorgon”.

 

Livet är så jävla kort.

 

Låt inte tiden styra, utan se tidlöst på det enda liv du har.

 

Säg inte: senare, kanske eller skitsamma.

 

Säg: nu, ja och jag bryr mig i stället.

 

Strunta i tiden. Strunta i varför, kanske och senare.

 

Lev livet för i helvete.

Visste du att livet är kort? Att det kan ta slut när som helst? Att ålder inte är det enda som framkallar ett besök av döden. Man tittar på TV, läser i tidningar, lyssnar på radio. Allt man hör, läser och ser är död. Man ser människor på gatan som måste gå ner 50 kilo och får reda på att det har begåtts ett mord i lilla Nyköping. Allting blir så verkligt, det går nästan att ta på.

Sedan hör man att en nära vän till familjen har gått bort. Och det är inte det faktum att han har dött som är sorgligt, utan att det faktum att han kunde ha levt längre om han hade tagit tag i sitt liv. Så varför gjorde han inte det? Förstod han inte vad livet handlade om? Fattade han inte att han hade människor som tyckte om honom, som brydde sig om honom?

Vattenkrig med regntunnan, bli jagad runt hela området av en motorsåg, hans fula blinkande tomteluva på julafton. Var ska jag lägga dem minnena? I en låda på vinden, under sängen, gräva ner dem?

Jag tror att jag behåller dem. Jag tänker minnas honom för det han var, inte det han kunde ha varit. Och det han var, var fantastiskt. Det han var var nog mer än vad han själv insåg. Det är synd att han inte såg hur unik han var. Allt vi kan göra nu är att leva för honom. Låta honom leva genom våra ögon. Låta honom lukta på klövern, höra fågelsången, se vattnet röra sig i hamnen och känna gräset under fötterna. Låta honom uppleva känslan av en perfekt sommarkväll, när solen långsamt går ner och kastar ett glödande sken över allt som är vackert.

Tack för allt som du var.

 

Sov gott Hannu.

Jag kan inte sova.

 

Barn som gråter.

Soldater som dör i krig.

Folk som flyr,

i panik,

när bomberna regnar.

.

En hemlös som rotar i soporna.

En liten pojke som letar efter sin familj,

i ruinerna.

En mamma som inte kan mata sitt barn,

för att hon inte har råd.

.

En flicka som förgäves skriker på hjälp,

i parken.

En annan flicka,

som egentligen inte vågar gå till skolan.

Och en kille,

som slås blodig,

för att han tycker om killar.

.

Så mycket lidande.

Så onödigt.

.

Inte så konstigt,

att jag inte kan sova...

Livet är inte

en dans

på rosor.

Utan mer som

en långsam vals

på dess törne.

.

Men i varje törnes ände

blommar

en vacker ros.

.

Livet

må vara

en besvärlig vals

på törne.

Men det är den

fagra rosen,

som gör

att livet

blommar.

You used to teach me about, that life is unfair.

You used to preach about, that life doesn’t go your way.

.

You were my everything.

.

You used to talk to me, and try solve my problems.

Difficulties, he said, they are everywhere

.

But you were my everything.

.

.

And now when you’re gone, I always think of you.

Because now when you’re gone, that is all I can do.

.

.

You used to play with me, jump and laugh and joke around.

Be with me, always understanding

.

We shared my everything.

.

.

And now when you’re gone, I always think of you.

Because now when you’re gone, that is all I can do.

.

.

I felt so strong, but now I’m weak.

I used to smile, cause you were near.

But now, I’m in no mood for happiness.

.

What did you try to tell me?

.

I hear your voice, echoing in my troubled head:

Life is unfair.

Life doesn’t go your way.

.

Is this what you tried to tell me?!

.

And now when you’re gone, I always think of you.

Because now when you’re gone, that is all I can do.

.

Life is unfair.

Life doesn’t go your way.

.

And now when you’re gone, I always think of you.

Because now when you’re gone, that is all I can do.

Vit,

rosa,

röd,

gul,

svart...

 

Vit+svart,

gul+röd

svart+rosa...

 

Vad spelar det för roll

vilken hudfärg man har,

om kärleken inte ser några färger?

Vad spelar det för roll

hur man ser ut,

om kärleken är blind?!

Skulle du kunna

förstå?

Acceptera?

Skulle du sitta still

och vänta.

Hoppas på det bästa.

Tänka

att det finns en möjlighet

kanske.

 

Eller skulle du kämpa?

Göra allt du kan.

Slå dig blodig!

Utkämpa ett krig

och inte sluta striden

förrän du ligger utslagen på marken.

Inte sluta

förrän ditt hjärta ger upp kampen

om livet.

Skulle du kämpa

för det som är ditt?

Skulle du kämpa

för det du älskar?

 

Mirakel

serveras inte på silverfat.

Oavsett om du skulle sitta och vänta

eller kämpa

så sitt inte och vänta på ett mirakel.

Gör ett!

Hur går man vidare

när luften du andas känns tjock

tung

svår?

När allt du ser, känner och upplever

bara påminner.

När du inte vill bli påmind

då det bara drar ner dig

i ett oändligt mörker.

 

Kan man gå vidare

när allt är i kaos?

När ditt liv bara består av

1/4.

När allting som du håller kärt

har stulits från dig.

 

Vill man gå vidare

när det känns som om livskraften

redan har runnit ut?

När du känner att du har försvunnit med dem

när du faktiskt är kvar.

 

Är det ens möjligt att gå vidare

när du känner dig som en levande död?

När du hellre hade dött med dina kära

än att lämnas ensam levande.

 

Nej

 

Men man måste

gå vidare...

Jag sitter ner på den fallfärdiga träbänken. Solen håller sakta på att gå ner, och kastar sina  sista, ensamma strålar på mitt bara skinn. Det känns, värmer, hettar. Jag sluter mina ögon och lyssnar. Lyssnar på vattnet som porlar, fåglarna som sjunger och vinden som blåser i de murriga trädkronorna. Lyssnar på naturen. Det går inte alltid att lyssna på naturen. Det går inte i en bil, eller i huset eller när du pratar med din chef om den viktiga aktiemarknaden, på din dyra mobiltelefon.

Därför går jag hit. Här är allting perfekt. Alltid. Allting är alltid kvar när jag kommer, och det rör sig i sin egen takt. Oberoende av stadens myller och stress, som finns så nära som tvärsöver gatan. Men om man inte hör eller ser den stressen, så finns den inte för tillfället. Du kan sudda ut den en stund och fokusera på det som faktiskt finns runt omkring dig.

Allting lever här. Vatten, växter, djur; allting andas. Jag ser en bofink som sitter i toppen av en asp. Den sjunger muntert i den gröna kronan. Jag ser en myra som frenetiskt kämpar med att dra en träpinne mot skogen. Jag ser en nattfjäril som landar precis bredvid mig. Jag ser ett flygfä som jag inte kan identifiera. Det svävar på lätta vingar precis över vattenytan, och försvinner likt ett litet miniatyrspöke bort mot ingenting. Jag kan känna dem. Deras lätta andetag, deras sköra hjärtslag. Jag tar upp en sten och håller den i min hand. Den är len. Jag kan känna sanden mot mina fingrar. De små kornen lossnar lätt från den lena kroppen. Till och med stenen lever. Stenen och de små sandkornen andas i sin ensamhet, i sin egen takt.

Du kan inte uppleva den här känslan inne i stan. Du kan inte känna att alla dina befintliga bekymmer spolas bort, som om du hade en pytteliten vattenslang i ditt huvud. Alla bekymmer försvinner och du känner dig hel, fulländad. Du känner dig som en del av det hela. Du är ett med den lilla myran, den lilla vattendroppen, till och med det pyttelilla sandkornet. Du kan inte uppleva det här bland alla byggnader, bilar, folkmassor och snack. Det går inte. Du kan inte känna samma liv. Allt som känns är hårda byggnader, grå asfalt och stress. Det andas inte. Det är bara, uttryckslöst. Dött. Det finns ingenting som andas. Inget riktigt liv. Trots detta så är det så få som kommer hit. Jag känner mig som ett eget utdöende släkte, som går i skogen.

Andra människor ”har inte tid” att ta en promenad i skogen. De ”har inte tid” att sätta sig ner på en bänk vid vattnet och låta naturen rensa kroppen. Men de har tid till sina flashiga mobiltelefoner, sina svindyra TV-apparater och sina snygga bilar! Fast samtidigt så finns det ingenting som man kan göra åt saken. Det är upp till var och en om de vill andas frisk luft, eller avgaser. Och det är ändå lite tur i oturen. Jag får ju ha mitt smultronställe för mig själv..

Mörkret faller sakta, som en filt över det harmoniska landskapet. Jag tar ett djupt andetag och ställer mig sedan upp på starka ben. Jag tar en sista blick ut över det vackra. Sedan börjar jag gå. Jag känner hur värmen sakta avtar. Hur alla ljud tystnar. Hur alla andetag långsamt tynar bort. Alla tankar kommer tillbaka. Tankar för morgondagen och framtiden. Jag kommer fram till vägen. Här slutar det. Jag stannar upp en stund och väntar. Här går gränsen. Jag ler. Tänker på bänken, på vattnet, på djuren och på sanden. Jag kommer tillbaka imorgon. Vänta på mig.

Sedan tar jag ett steg till...

Den hungrige

vill ha mat.

Den törstige

vill ha vatten.

Den trötte

vill ha en säng.

Den hemlöse

vill ha ett hem.

Den föräldralöse

vill ha en familj.

Barnarbetaren

vill ha

frihet.

De

vill ha en framtid!

 

Ändå

klagar

DU!

Det känns.. jag vet inte.., lite konstigt. Du håller en sak, men ändå inte. Du håller i någonting annat.

Du håller ett litet hjärta, en liten själ. Du känner hur den andas. Du känner de lätta hjärtslagen.

Du håller ett litet liv i dina händer!

Hej, vi har inte pratat på ett tag. Jag är ledsen att det tog en sådan tid för mig att komma. Jag har varit upptagen. Jag har behövt tid till att tänka. Jag har varit förvirrad. Men du kanske inte känner dig ensam. Du kanske har hittat nya kompisar, som du kan prata med. Kompisar som du känner dig trygg med, som du kan prata med om allt möjligt. Så är det inte för mig. Jag har ingen att prata med. Jag känner mig ensam. Det var ju ett tag sedan, men jag kan inte släppa taget. Inte än.   Jag behöver dig fortfarande. Jag behöver någon att prata med. Jag klarar inte av det på egen hand.

Det är väldigt tomt hemma. Tomt och tyst. Det känns som om luften har bytts ut mot någonting som är svårare att andas. Pappa pratar inte. Han har inte släppt taget än. Han är fortfarande väldigt ledsen. Han saknar dig. Han sover mycket och ler inte lika ofta som förut. Faktiskt, så ler han aldrig. Jag ser honom inte mycket över huvud taget. Jag tycker synd om honom, men jag vill inte prata med honom. Vad ska jag säga?! Jag vill prata med dig. Du känner mig bättre. Jag tycker om att sitta och prata med dig. Du lyssnar på mig. Du förstår mig. Det har du alltid gjort.

Jag ska snart börja andra klass. Det ska bli spännande. Du behöver inte följa med, jag klarar det själv. Du får gärna titta på om du vill. Det skulle kännas tryggare om du i alla fall var i närheten. Men jag vet inte vad du gör nu, du kanske inte har tid. Jag hoppas att du har tid. Du har i alla fall tid att lyssna på mig.

Jag hoppas att det går bra att jag kommer hit och pratar med dig. Jag är bara inte redo att släppa taget än. Jag är inte ledsen längre, det är inte det. Jag är inte rädd för framtiden. Nej, jag klarar mig alltid. Jag är rädd för att glömma. Glömma dig. Glömma hur du luktar av blommor och frisk sommarvind. Glömma din mjuka röst som brukade sjunga mig till sömns. Det känns inte så, men jag vet inte.

Men att prata med dig räcker för mig. Jag tycker om det. Det hjälper mig att minnas. Det gör mig lugn. Det gör ingenting att du inte säger någonting. Det är skönt att ha någon som lyssnar. Bara lyssnar.

Jag skulle vilja träffa dig igen. Krama dig. Höra din röst. Det är synd att du bor för långt bort. Jag vet inte hur många meter det är, men jag tror inte att jag hittar till Himlen i vilket fall.

Kan du höra mig? Jag tror att du kan det...