FANNY EKBERG

Nu när vi går mot kallare tider så är det ju tur att man har sin alldeles privata värmedyna att gosa med. Då blir det lättare att ta sig igenom kylan och mörkret. Muffel muffel.

 

Idag kom min efterlängtade canvas-tavla hem. Den är SÅ FIN! Jag bara älskar älskar älskar! Båda mina sötnosar på en och samma bild. Cirka 50x30 cm som kommer att se så bra ut på väggen. 

 

Nu faller mörkret fort. Dagarna blir kortare och kortare och solens frånvaro siar om en snart kommen vinter. Det gäller att hålla humöret uppe med tända ljus och mys-musik, nu när vi går in i den period som sänker ner nästan hela Sveriges befolkning i depression. 

 

Men jag är inte bitter. Mörkret hör vintern till. Och jag älskar vinter. Därför älskar jag mys-mörkret också. Punkt.

 

Idag var det storloppis på Rosvalla. Jag och mamma tittade runt, och jag hittade ett antal glasfat och skålar, en julljusstake och 2 böcker.

 

Jag försöker att blunda när jag går förbi en boklåda, men det är lättare sagt än gjort. Det har resulterat i en full bokhylla. Det resulterar i sin tur till rejäl beslutsångest. Vilken av alla mina böcker som alla verkar lika bra ska jag läsa först? Jag har ju cirka 150 stycken att välja emellan.

 

Igår var det Höstkonsert på Tessinskolan. Jag, mamma och Filip tog en svängom Thai-restaurangen på Ringvägen för att få i oss lite bränsle, och knallade sedan mot höjdpunkten. Det var fruktansvärt bra. Frisläppt, komiskt, allvarligt, talangfullt och underhållande på samma gång. Sånt som bara esteter kan åstadkomma. Lilla jag längtar tillbaka till mina estetår. 

 

Idag blev det bowling med gamla estetvänner. Sedan tog jag en barnmeny grillkorv-tallrik till lunch. Vi snackade som bara den för att ta reda på allt som har hänt under tiden då vi varit separerade. En härlig återförening. 

 

Snart blir det middag. Lite sent blev det idag. Men egentligen är ju klockan en timme tidigare, typ, snart i alla fall. För nu ställer vi om till vintertid. En timme extra sovmorgon. Halleluja. 

Det här är ju bara helt underbart! Igår var det snöfall på flera håll i landet, och idag är det nollgradigt! Tjocka halsdukar, raggsockor och mössa. MYSIGT!

 

Och för alla er som undrar om jag är ironisk, schizofren eller bara dum i huvudet: jag råkar vara helt allvarlig. Jag älskar vinter, kyla, behov till varma kläder, skidåkning och SNÖ! Jag är en sådan där konstig människa som älskar att pulsa i snö i minusgrader. Jag älskar att gå hem i mina sköna vinterkängor, när extra stora snöflingor dinglar ner från en grå-blå himmel. 

 

Jag var nog en same i mitt förra liv. Eller en isbjörn.

 

Idag var det dags för Folklarm. Då hade lilla jag chansen att ta bilen i för-vinter-vädret, men jag bestämde mig för att ta cykeln. Lite chockterapi är alltid bra för själen. Jag garderade mig med vinterjacka och min allra tjockaste halsduk och bar mig av i 2-graders-kylan. Inga långkalsonger än, men det behövs väl snart om det fortsätter så här. 

 

Nu väntar lite The Simpsons i höstmörkret, som anlände redan kl 18.00. 

Idag visade vintern sitt ansikte, i form av ynkliga 2 plusgrader på termometern. Solen var framme en liten stund på förmiddagen, men nu har hon dragit sig tillbaka för vila. 

 

Idag var en efterlängtad dag. Detta var nämligen dagen då Loreen släppte sitt debutalbum "Heal". 12 låtar. 50 minuter ren musikglädje. Inte nog med att hon har en av de mest intressanta och vackraste sångröster, hon har även förmågan att skriva världens finaste låttexter. 

 

Hennes musik är en explosion av känslor, och hon sätter sin personliga prägel på allt hon skapar. Musiken är mystisk och eftertänksam, och hon sjunger om ämnen som varje mönniska kan relatera till. Hon sjunger med känsla och inlevelsen går nästan att ta på. 

 

Dessutom är hon en underbar människa i allmänhet. Hon ser ut som en dröm och är så egen att vem som helst kan bli avundsjuk. Allt hon gör är estetiskt tilltalande och hon utger ett speciellt lugn och en beundransvärd utstrålning. Hon är en sådan människa som jag hoppas träffa någon gång i framtiden. 

 

Bara det faktum att hon kammade hem hela Eurovision Song Contest är ju bara helt fantastiskt. Visserligen var hennes framträdande fullkomligt perfekt. Hon var en av de väldigt få som faktiskt kunde sjunga, och koreografin var bland det mest intressanta jag har sett. Och sedan älskade jag det faktum att hon framträdde barfota. Det gav en speciellt bohemisk känsla, som jag älskar. En liten detalj bara. 

 

Så, tillbaka till albumet. Dessa 12 låtar kommer att lyssnas flitigt på i framtiden. Underbar musik. Underbar människa. Nu väntar jag bara på nästa album. 

 

Det absolut mysigaste som finns är att ta en promenad i ett vinterland med knarrande snö under kängorna. Att skåda ut över ett gnistrande vitt landskap med knorr under fötterna. 

 

Det näst absolut mysigaste som finns är att ta en promenad i ett höstlandskap med sommarens alla löv under skorna. Att skåda ut över ett färgsprakande landskap med rasslande musik under fötterna. Det är någonting jag älskar. Inte gillar. Älskar!

 

 

Idag tittade solen fram för första gången på flera veckor. Temperaturen visar 15 plusgrader, och himlen är blå. Det är då som man verkligen ser höstens skönhet, bakom allting som är grått och blött, som visserligen hör hösten till. 

 

Allting som är gult blir lysande som guld, med lite hjälp från solen. Och även halvt döda kvistar blir skört vackra i solljuset. Fina höst. Tack för att du har kommit.

 

Tog en liten promenad ner till stan för att införskaffa biljetter till fredagens Höstkonsert på Tessinskolan. (Lite reklam vid sidan om: torsdag och fredag kl 19.00 på Tessinskolan sätter estetklasserna upp en oförglömlig konsert: Höstkonsert 360 grader. Endast 60 kr. Biljetter finns att köpa på Bokia. GÅ DIT!) Då passade jag på att ta med mig kameran, då det inte har blivit så mycket fotograferande på sista tiden. 

 

Vädret var underbart, kyligt och ljusgrått. Å-promenaden är vackrare än någonsin, med lövverk i rött och gult. Allting är så höst-mysigt. Jag har längtat efter det här svala vädret ända sedan det försvann i april. Det är lite regnigt och så, men det tycker jag också är mysigt. 

 

Glad måndag på er alla. 

 

Nu får jag en sån där känsla igen, att jag måste uttrycka mina åsikter. Lilla jag föddes på 90-talet. Då gick man runt i tights och scooby-doo-tröja med håret i en ful tofs, tills man var åtminstonde 14 år gammal. Om man fick tillåtelse av sina föräldrar att ha en mobil när man fyllde 15-16 så var man det lyckligaste barnet på jorden, för att inte tala om det mest populära barnet. Dessutom var den coolaste effekten med mobilen att man kunde ringa med den. 

 

Idag är det annorlunda. Idag klär man sig i korta kjolar och porrstövlar redan vid 11 års ålder. Man sminkar sig och gör allt man kan för att se ut som Victoria Beckham, innan man ens borde veta vad mascara är för någonting. 

 

Sedan måste jag kasta en tanke åt dagens stora besatthet: iPhonen. Varje människa har en, men inte en enda av dem kan lägga den ifrån sig. Jag går förbi busskurer ibland, och bevittnar varenda en av de väntande med en iPhone i handen. Och om det inte spelas "Angry Birds" på den så hålls den likt en värdefull guldtacka. För den manliga sidan läggs den i fickan och ger ett exklusivt avtryck (typ det nya snusdose-avtrycket), och för den kvinnliga sidan så hålls den likt en handväska, med armbågen i sidan och handen graciöst pekande utåt. 

 

Jag var på restaurang i förrgår, och mina närmaste bordsgrannar var en stor familj på nio personer, varav 4 var ungdomar mellan åldrarna 12-18 år. Och varenda en av dem satt med sin flashiga iPhone. Den gammla hederliga idén med att gå på restaurang för att vara lite extra social har officiellt dött ut. Om den familjen ville prata med sina barn så var de tvugna att smsa. 

 

När jag skaffar eget så ska jag flytta ut på landet, någonstans där det inte finns någon täckning alls. Om man vill prata med mig så ska man fan behöva ta sig besväret att lyfta på rumpan och prata med mig personligen. Jag saknar tiden då jag var barn, då VHS var det coolaste och mest tekniska som fanns. 

 

Nu när det är lördag, och vädret är såååå fult att man inte ens har lust att kika ut genom fönstret, så kan jag ju alltid roa mig själv med att dela med mig av mina otroligt viktiga och intelligenta åsikter. 

 

Det här med cykellysen till exempel. Nu när vi går mot gråare och mörkare tider så börjar cykellysen, och reflexer över huvud taget, spela en stor roll. Jag vet inte hur många gånger jag nästan krockat med en cyklist utan lyse, eller nästan kört på en gångare utan reflex. Det är en så liten sak, som kan rädda liv. 

 

Dessutom verkar det vara en trend i år att klä sig så mörkt man bara kan. Svarta skor, svarta byxor, svart jacka och svart mössa. Och svarta vantar på det kanske? Och svarta strumpor också kanske? Varför inte slänga på sig svarta underkläder också bara för att vara säker på att man inte ska synas ett skit i trafiken. 

 

Så svårt är det inte att sätta fast en reflex någonstans. Personligen så tapetserar jag mig själv med gula smiliesar på mina jackor och väskor så fort hösten kommer. Men för andra är det inte svårt att sätta fast en sådan där gul, rund, vanlig, tråkig reflex som går att köpa i varje butik. 

 

Sedan gör ju vårt styre vad det kan för att haffa dessa banditer som struntar i cykellyset. 500 kronor böter blir det för varje lyse man har glömt. Och det verkar ju fungera väldigt bra. Hittills har de väl haffat typ en och en halv person för det brottet? Ungefär lika många som de har haffat i och med den nya nedskräpnings-lagen. Bra jobbat...

Idag åt hela familjen middag på Choys Garden, för att fira mamma som fyllde i onsdags. God, god, god mat och jag upptäckte att friterad ananas är alldeles, fullkomligt, jättegott! Mysig kväll, trots grå och regnig dag. 

 

Nu sitter vi och tittar på X-factor igen. Trots nedvärderande åsikter. Därför måste jag bara framföra min starka åsikt angående en viss sångteknik: att fylla ut en låt med "oh" och "yeah" är AP-FULT! Nästan lika fult som att porr-andas efter varje avslutat fras, men bara nästan. Så, nu mår jag bättre. 

 

Nu väntar helgen. Hej och hå. 

Idag fyllde lilla mamma 48 år. Det betyder att jag fyller 20 år om bara 5 månader. Jisses vad tiden flyger. Så nu skickar jag en cyber-gratulation till denna underbara människa som jag aldrig skulle kunna leva utan. 

 

Regnvädret skulle visst hålla i sig. I alla fall idag. Det har fallit tårar från himlen hela dagen, men man får tänka positivt. Snart är det vinter. Tjohoo! 

 

Jag har letat efter arbete, som vanligt, och plonkat lite på min gitarr. Underhållit rösten lite, nu när estet-rutinerna is no more. Nu är jag hungrig, och därför ska jag äta. Rotmos och fläsklägg. Riktigt bra husmanskost, och inget annat. 

 

Efter att vädret har välsignat oss med många fina dagar i veckan, så kommer regnet åter igen. Dagen har varit grå och relativt menlös. Förhoppningsvis håller det inte i sig.

 

Jag räknar dagarna till många saker. Dels till Höstkonserten som är om två veckor. Sedan till Lucia. Sedan till Julafton. Hög myspysfaktor på alla tre. Jag går och nynnar på julvisor och längar efter snö. Det är lite tidigt kanske. Men så blir det varje år.

 

 

Nu när trädgårdsarbetet är över, och trädgården ser underbar ut, så finns det tid för lite avslappning och helgmys. Återigen har man tid till att sitta och slappa lite i soffan utan att behöva tänka på ogräs, kärs och fula enbuskar. 

 

På eftermiddagen så blev det en liten promenad för att handla diverse förnödenheter. Att få spatsera runt i vacker skog, med färgglada löv under skorna och andas efterlängtad höstluft är ju aldrig fel. Den kalla luften bet i kinderna, och fingrarna bad om värme. Vi har nu kommit in i mössornas och vantarnas tidsålder. 

 

Framåt kvällskvisten så blev det god mat och en action-rulle. Och nu är det bara att avsluta med lite TV i soffan, innan vi säger adjö till lördagen den trettonde oktober, och hälsar söndagen välkommen.

 

God natt alla fina människor. 

Idag blev det klädloppis i hamnområdet. Ett antal tjejer gick ihop och anordnade en loppis till välgörenhet för bröstcancer. Jag och mamma shoppade loss på fynd till både höger och vänster. Jag spenderade ungefärliga 250 kronor på byxor, tröjor, väskor coh örhängen. Ett litet bidrag till en god sak. Köpte dessutom en liten pin där tjejernas budskap sken igenom med orden: "Fuck cancer". Den pryder nu min jacka. 

 

Sedan blev det lunch på gamla hederliga McDonald's, och efter det cyklade vi hem i kylan med både mössa och vantar. Väl hemma blev det karré med ugnsrostade potatisklyftor och morötter. Mums. 

 

Nu sitter hela familjen och tittar på X-factor. Ett ganska dåligt program. Skitdåligt faktiskt. Bara massa skitsnack och smörsnack och falsksång. Och ändå sitter man och tittar. Konstig logik. Men ibland måste man titta på lite skitprogram för att uppskatta de program som faktiskt är värda att se på. 

 

Tjolahopp på er alla. Trevlig helg. 

Idag var det dags att rensa (ogräs)landet. Gräva upp grova rötter, rensa kärs, vända på jorden och kratta smårötter. Usch, blä, fy, tvi, fan, jävla, skit, pust, suck. Ungefär. Lite ryggont, smuts och ett antal ton rötter senare så ser landet ut som ett land igen. Nu kommer jag att drömma mardrömmar om ogräs som jag inte ens vet namnet på...

 

Sedan kördes alla kvistar och grövre pinnar i kompostkvarnen. Tugg, tugg, tugg. Nu ligger dem i småkrafs-form och väntar på att bli till jord. Det är bara för maskarna att börja mumsa. 

 

På tal om maskar så vill jag passa på att be om ursäkt för alla stackars maskar som stördes av dagens grävande. Om några av dem har internetuppkopplning så kan de läsa ursäkten här. Annars får jag väl gå ut och be om ursäkt personligen. Förlåt maskarna. 

Också har ännu en dag gått. 

 

Idag sa vi hejdå till den fula enbusken. De envisa rötterna satt hårdare i moder jord än förväntat. Det blev att använda morfars bil, knyta fast ett rep och köra. Knak och brak sa det, och sedan var enbusken historia. Nu är det så fint och luftigt, och i framtiden ska det sättas häck-plantor. Hej och hå.

 

Sedan bar det av till Arbetsförmedlingen på min fina cykel i kallt höstväder. Efter en föreläsning om praktik så cyklades det vidare till min forna skola för att titta på talangfulla esteter framföra en underbar pedda (= pedagogisk konsert = träning att framföra en sång eller liknande på scen framför publik, för alla er som inte pratar "estetiska"). När hela konserten var över så visade det sig att jag hade glömt att lägga fram morfars bilnyckel, som mamma och lillasyster skulle ha då lillesyrran skulle skjutsas till teater. Efter lite panikattacker på hemmafronten så var lilla mamma ändå tillräckligt smart för att tänka på vad jag hade haft på mig tidigare under dagen, och hittade sedan bilnyckeln i min trädgårds-jackficka. Bra mamma. Fy Fanny!

 

Efter mycket "förlåt mig" och "men gud, det glömde jag helt bort", så cyklade jag hem i nalkande höstmörker med kalla fingrar. Sedan blev det varm choklad och ravioli i bolognesesås. Imorgon väntar det ovälkomna ogräslandet och ett antal ton kvistar och grenar att köra i kompostkvarnen. Jippi.

 

 

Nej men ett utdrag av dagen då: Morgonen började lugnt och fridfullt ända tills vi var tvugna att bogsera vår bil bakom morfars bil (på grund av gårdagens bravader). När första foten sattes utanför dörren så kom det underbara regnet, som alltid har den bästa tajmingen. När vi, efter ca 20 minuter, äntligen hittade den lilla lilla luckan som man skulle skruva fast dragkroken i så var det dags att putta. (Observera att vi var tvugna att i princip streckläsa hela bil-manualen för att hitta luckan. Bra jobbat med informeringen där "Peugeot"...). 

 

Sedan skulle vi som sagt putta. Mamma satte sig bakom ratten och jag, pappa och morfar puttade. När vi, efter att ha puttat oss alldeles röda (ett antal gånger), insåg att bilen inte rörde sig en mikrometer så började väl modet att tryta. Dock så ordnade sig allt när vi kom på att mamma hade haft foten på bromsen hela tiden. En liten reflex sa ju till mamma att hålla ner broms och koppling när man sätter sig i bilen. Nu funkade ju inte det så bra i det här ovanliga sammanhanget, men man kan väl inte skylla på den ingrodda bil-reflexen. Vi fick skylla på mamma istället, sedan skrattade vi åt hela situationen. Bra gjort mamma. 

 

Sedan körde vi lugnt och försiktigt mot OKQ8. Efter en stund så fick vi två bussar på släp, så om någon stackars nyköpingsbo åkte i "161 Nyckelpigan" eller "567:an" runt kl halv 11 i morse, så ber vi om ursäkt för eventuella förseningar. Nu har OKQ8 fullt upp med att fixa vår gamla skitbil. Kul för dem.

 

När vi sedan kom hem var det dags att återgå till "Familjen Ekbergs enorma gemensamma ansträngning till att göra fint i trädgården innan vintern." Jag återgick till att se världen från ett halvt perspektiv, då jag skrapade mossa med en slö kniv i några timmar. Efter mycket kramper och krämpor så ser väl plattorna ganska fräscha ut. Men vi har lite kvar. Suck. Jag tror att jag föredrog att ta bort det stygga gräset. 

 

Nu sitter jag och tar det lite lugnt. Välförtjänt "sitta-och-andas-lite-tid".

 

(Slänger in en liten bild, bara för att få lite färg i denna långa textradda.)

 

 

Denna dag har varit minst sagt intressant. Klockan halv två skulle jag vara på Arbetsförmedlingen för en rekryteringsträff med Städarna AB. På grund av fruktansvärd träningsvärk i rumpan så planerade jag att ta bilen. När jag sedan skulle köra iväg, så startade inte BILHELVETET! Detta lämnade då 15 minuter att ta sig en sträcka som normalt tar ca 25-30 minuter, med en öm rumpa på en hård cykelsadel. Jag cyklade som jag aldrig hade cyklat förut och anlände med ca 1 minuts marginal. Pust. Hjälp. Låt mig andas en stund. Ungefär.

 

Sedan väntade en kort presentation, följt av speed-intervjuer. Snäll som jag var så lät jag andra som hade mer bråttom att gå före, och vips så var jag näst sist. (Jag är egentligen alldeles för snäll för mitt eget bästa.) En timme och 15 minuter senare så fick jag min snabb-intervju, och det kändes väl som att det gick ganska bra. Jag har ju körkort och tidigare erfarenhet, så lite plus i kanten hade jag nog.

 

Nu är det bara att passa telefonen och hoppas på det bästa. Förhoppningsvis kommer jag att arbeta för Städarna AB i den närmaste framtiden. Håller tummarna.

Söndagskvällen ägnas åt att titta på den efterlängtade nya säsongen av "Solsidan".

 

Underbar serie. 

Från och med idag börjar "Familjen Ekbergs enorma gemensamma ansträngning till att göra fint i trädgården innan vintern." Så min dag har spenderats till 80 % på knä, rensandes ogräs i alla kanter, hål och springor och vanligt gräs som har växt över plattorna. Fy gräset!

 

Är väl just nu ganska trött och mör. Det känns i kropp och själ efter en hel dag ute i svalt höstväder. Men det värsta är inte över än. Det som är kvar att göra är bland annat att hugga ner ett äppelträd och en ohyggligt ful enbuske (som i alla dessa år bara har stått och varit ful och skymt sikten när man ska köra ut med bilen, så: HEJDÅ FULA ENBUSKE!!). Sedan ska det köras diverse trädgårdsavfall i kompostkvarnen, klippas gräs, beskära alla fruktträd, rensa lite till ogräs och rensa vårt land som just nu är en väldigt fin med ovälkommen ogräsodling.

 

Det var väl kanske inte allt, men listan har så många punkter att inte ens mitt superminne orkar göra en ansträngning till att komma ihåg allt. Det är väl ungefär det jag har att se fram emot i veckan. Men lite kul är det faktiskt. Och trädgården blir ju obeskrivligt fin också.

Idag är lilla pappa på utflykt till Stockholm. Då får tjejerna i huset lite egentid. Den spenderas med att flänga runt på stan, slappa lite i soffan och äta oxfilé till middag. Mysigt värre.

.

Dessutom måste jag bara säga igen, att jag ÄLSKAR HÖST! Alla dessa underbara färger, kylan, känslan av att behöva halsduk igen. Älskarälskarälskar.

 

Det är ju vacker natur man har runt omkring sig. Och nu när solen tittar fram, efter dagar och åter dagar av regn, så bara måste man ju gå ut och andas lite. 

 

Idag har jag fikat med världens bästa människa, som jag inte vet vad jag skulle göra utan. Utanför fönstret gulnar löven och jag andades in frisk höstluft på vägen hem. Kyla, förändring, höst. Nu vill jag ha snö.

 

Så var det måndag igen. Utanför vankas det regn. Livet känns väl ganska bra just nu.