FANNY EKBERG

Efter att ha suttit en timme och haft samhällskunskap så har jag kommit på att det är det enda här i världen som jag känner ett hat för. Det är en sak att vara ointresserad av någonting, men denna känsla är någonting helt annat. Det är en känsla av att vilja gräva ner sig i underjorden en stund. Det är för mycket information, om något som är tråkigt, på en gång. Jag tror att jag måste lägga huvudet mellan benen en stund och lätta på trycket i hjärnan. Om ni ursäktar mig.

att äta söta päron från eget päronträd,

Efter en vacker fredag så är jag trött. Idag har solen skinit och jag har gått i skolan som vanliga studenter gör. Nu vill jag sova.

Leva livet. Ha håltimmar där man fördriver tiden genom att bara prata med klasskompisarna. Spela kortspel som jag inte har spelat på 10 år. Vänta i timmar på att spela med bandet, tillsammans med en underbar människa som man kan säga allt till. Prata om surrealism och böcker med samma person, när vi lunkar upp till Borgis i kvällsluften. Sedan köra hem och inse att jag äntligen har hittat dragläget på vår bil. Leva livet.

Idag var det fint väder ute. Då körde jag och familjen till Stendörren. Där satt vi och lyssnade på fågelsång, och musiken i de virvlande löven fyllde våra öron. Jag fick tillfälle att fota fina bilder till mitt projektarbete, och samtidigt en stund att andas. Frisk luft och frihet. Sedan åkte vi hem, och där väntade oxfilé med råstekt potatis och gröna bönor. Sedan lite vitlökssmör på det. Nu sitter jag bara med en mage som säger att den är väldigt mätt. Men själen säger att den är väldigt lycklig. Tummen upp för det.

att klara teoriprovet och uppkörningen på första försöket,

Herregud. Mycket har hänt under de senaste dagarna. I torsdags fixade jag ett sådant där rosa plastkort som ger mig tillåtelse att köra bil. Jag tror att det kallas: KÖRKORT! Efter att ha varit nervös som bara satan och inte ätit mer än en halv macka och lite kyckling under hela dagen, så fixade jag teorin och uppkörningen på första försöket. Ibland känner jag mig duktig. Fick till och med hämta mamma och morfar på busstationen idag. Då kände jag mig ganska vuxen måste jag säga.

Nu är det inte roligt längre. Det är FLUGOR ÖVERALLT! Tusen miljoners miljarder flugjävlar som surrar i öronen och kittlar mig på smalbenen! De tycker om att vara i tvättstugan, där det är varmt och fuktigt och mysigt. Jag räknade till 40 stycken igår kväll.

On either side of the river lie
Long fields of barley and of rye,
That clothe the world and meet the sky;
And thro' the field the road run by
To many-towered Camelot;
And up and down the people go,
Gazing where the lilies blow
Round an island there below,
The island of Shalott.
.
Willows whiten, aspens quiver,
Little breezes dusk and shiver
Thro' the wave that runs for ever
By the island in the river
Flowing down to Camelot.
Four grey walls, and four grey towers,
Overlook a space of flowers,
And the silent isle imbowers
The Lady of Shalott.
.
Only reapers, reaping early,
In among the bearded barley
Hear a song that echoes cheerly
From the river winding clearly
Down to tower'd Camelot;
And by the moon the reaper weary,
Piling sheaves in uplands airy,
Listening, whispers "'tis the fairy
The Lady of Shalott."
.
There she weaves by night and day
A magic web with colours gay,
She has heard a whisper say,
A curse is on her if she stay
To look down to Camelot.
She knows not what the curse may be,
And so she weaveth steadily,
And little other care hath she,
The Lady of Shalott.
.
And moving through a mirror clear
That hangs before her all the year,
Shadows of the world appear.
There she sees the highway near
Winding down to Camelot;
And sometimes thro' the mirror blue
The Knights come riding two and two.
She hath no loyal Knight and true,
The Lady Of Shalott.
.
But in her web she still delights
To weave the mirror's magic sights,
For often thro' the silent nights
A funeral, with plumes and lights
And music, went to Camelot;
Or when the Moon was overhead,
Came two young lovers lately wed.
"I am half sick of shadows," said
The Lady Of Shalott.
.
A bow-shot from her bower-eaves,
He rode between the barley sheaves,
The sun came dazzling thro' the leaves,
And flamed upon the brazen greaves
Of bold Sir Lancelot.
A red-cross knight for ever kneel'd
To a lady in his shield,
That sparkled on the yellow field,
Beside remote Shalott.
.
His broad clear brow in sunlight glow'd;
On burnish'd hooves his war-horse trode;
From underneath his helmet flow'd
His coal-black curls as on he rode,
As he rode back to Camelot.
From the bank and from the river
He flashed into the crystal mirror,
"Tirra Lirra," by the river
Sang Sir Lancelot.
.
She left the web, she left the loom,
She made three paces taro' the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She looked down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror cracked from side to side;
"The curse is come upon me," cried
The Lady of Shalott.
.
In the stormy east-wind straining,
The pale yellow woods were waning,
The broad stream in his banks complaining.
Heavily the low sky raining
Over towered Camelot;
Down she came and found a boat
Beneath a willow left afloat,
And round about the prow she wrote
The Lady of Shalott
.
And down the river's dim expanse
Like some bold seer in a trance,
Seeing all his own mischance -
With a glassy countenance
Did she look to Camelot.
And at the closing of the day
She loosed the chain and down she lay;
The broad stream bore her far away,
The Lady of Shalott.
.
Heard a carol, mournful, holy,
Chanted loudly, chanted lowly,
Till her blood was frozen slowly,
And her eyes were darkened wholly,
Turn'd to towered Camelot.
For ere she reach'd upon the tide
The first house by the water-side,
Singing in her song she died,
The Lady of Shalott.
.
Under tower and balcony,
By garden-wall and gallery,
A gleaming shape she floated by,
Dead-pale between the houses high,
Silent into Camelot.
Out upon the wharfs they came,
Knight and Burgher, Lord and Dame,
And round the prow they read her name,
The Lady of Shalott.
.
Who is this? And what is here?
And in the lighted palace near
Died the sound of royal cheer;
And they crossed themselves for fear,
All the Knights at Camelot;
But Lancelot mused a little space
He said, "She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott."

Sitter här med mitt lilla sötaste marsvin Roffe, som vilar tungt mot min arm, med halvslutna vackra ögon, som ser rakt in i min själ. Livet behöver inte vara mer än så.

Måndag imorgon. Ännu en skolvecka på estetisk linje att längta till. Men nu väntar sängen.

Då var det september. Uppkörningen närmar sig, och musikalsnacket inom klassen är i full gång. Jag måste ha halsduk på mig när jag cyklar till skolan och händerna fryser i morgonkylan. Min lilltå som blev geting-stucken i torsdags börjar att återfå sin naturliga form, tack för det. Annars ligger bara hösten i luften och jag sitter och lyssnar på musikalmusik.