När en hare korsade min väg.
Idag tog jag en promenad i kvällssolen för att rensa mina tankar. När jag gick på grusvägen i lekparken så fick jag syn på en hare i gräset. Den låg ner, med öronen längs kroppen. Jag började att gå mot den, den flyttade sig inte. När jag hade kommit så nära att jag nästan kunde klappa den, så började jag att gå tillbaka till grusvägen. Jag bestämde mig för att lämna den ifred, låta den tänka på sitt, låta den fortsätta att vila i det svala gräset. Jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna. Det var en fin stund.
