...
DU OCH JAG
Om att växa ifrån varandra.
Det var du och jag mot resten av världen. I alla fall kändes det så. Vi var bästa vänner sedan barnsben. När vi var små knoddar lekte vi i sandlådan, och när vi växte upp så delade vi allt. Vi upplevde allt tillsammans och vi skrattade åt allt tillsammans. Vi hade så mycket gemensamt, att människor runt omkring hade svårt att skilja på oss. Det var du och jag.
Vi var konstiga, men på ett bra sätt. Det var i alla fall vad du och jag tyckte. Vi stod alltid upp för varandra och tog alltid hand om varandra. Vi visste att vi aldrig var ensamma, för vi hade alltid varandra. Men alla sagor har ett slut.
Åren gick, och vi blev äldre och äldre. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Tiden gick fortare än vad du och jag hann med. Och samtidigt som vi blev äldre och äldre, så blev sprickan emellan oss större och större, utan att vi märkte det. I slutet så tror jag att vi var vänner bara för att vi hade varit det så länge. Bara för att. Det är som att börja med en hobby som man tycker är rolig. Du tycker om hästar så du bestämmer dig för att börja rida. Men allt eftersom tiden går så tycker du inte om hästar längre. Men nu har du ju ridit så länge, så du måste väl fortsätta? Bara för att.
Till slut blev sprickan för stor. Vi drogs ifrån varandra. Vi blev allt mer olika, tills vi inte hade någonting gemensamt kvar. Små gräl blev till stora bråk, så vi delade på oss. Det var slut på du och jag. Nu var det bara du för dig och jag för mig. Det hade varit du och jag så länge, men vid tillfället så kändes det rätt att kliva åt sidan.
Det blev tomt, det är inget jag kan förneka. Men på ett sätt var det en lättnad. Det var bäst för både dig och mig. Nu öppnades nya dörrar. Eller rättare sagt, gymnasiet öppnade nya dörrar. Du och jag gick skilda vägar. Jag lärde känna nya vänner, som idag betyder mer för mig än vad du och jag någonsin kunde göra. Men jag hade säkert aldrig träffat dem om det inte vore för min tid med dig, så jag antar att jag måste tacka dig för det.
Vår tid tillsammans hjälpte oss genom barndomen. Att vara mobbad och annorlunda var inte lika jobbigt när vi var två. Vi gjorde varandra starkare. Vi var aldrig ensamma. Men du och jag växte ifrån varandra.
Och nu är det dags att börja om på ett nytt kapitel. Därför skriver jag detta, för att ta farväl av det gamla. För att ta farväl av:
”du och jag”.
