FANNY EKBERG

Nu får jag en sån där känsla igen, att jag måste uttrycka mina åsikter. Lilla jag föddes på 90-talet. Då gick man runt i tights och scooby-doo-tröja med håret i en ful tofs, tills man var åtminstonde 14 år gammal. Om man fick tillåtelse av sina föräldrar att ha en mobil när man fyllde 15-16 så var man det lyckligaste barnet på jorden, för att inte tala om det mest populära barnet. Dessutom var den coolaste effekten med mobilen att man kunde ringa med den. 

 

Idag är det annorlunda. Idag klär man sig i korta kjolar och porrstövlar redan vid 11 års ålder. Man sminkar sig och gör allt man kan för att se ut som Victoria Beckham, innan man ens borde veta vad mascara är för någonting. 

 

Sedan måste jag kasta en tanke åt dagens stora besatthet: iPhonen. Varje människa har en, men inte en enda av dem kan lägga den ifrån sig. Jag går förbi busskurer ibland, och bevittnar varenda en av de väntande med en iPhone i handen. Och om det inte spelas "Angry Birds" på den så hålls den likt en värdefull guldtacka. För den manliga sidan läggs den i fickan och ger ett exklusivt avtryck (typ det nya snusdose-avtrycket), och för den kvinnliga sidan så hålls den likt en handväska, med armbågen i sidan och handen graciöst pekande utåt. 

 

Jag var på restaurang i förrgår, och mina närmaste bordsgrannar var en stor familj på nio personer, varav 4 var ungdomar mellan åldrarna 12-18 år. Och varenda en av dem satt med sin flashiga iPhone. Den gammla hederliga idén med att gå på restaurang för att vara lite extra social har officiellt dött ut. Om den familjen ville prata med sina barn så var de tvugna att smsa. 

 

När jag skaffar eget så ska jag flytta ut på landet, någonstans där det inte finns någon täckning alls. Om man vill prata med mig så ska man fan behöva ta sig besväret att lyfta på rumpan och prata med mig personligen. Jag saknar tiden då jag var barn, då VHS var det coolaste och mest tekniska som fanns.