FARVÄL, MITT LILLA HJÄRTA.
Farväl, mitt lilla hjärta.
Jag trodde ju att allt skulle bli bra. Att alla näsdroppar och mediciner skulle göra allt bra igen. Att när kuren var över och Roffe slutade nysa skulle allt bli bra igen. Men det blev ju inte det.
När kuren var över hade han ju lite problem med att äta själv. Det var tydligen vanligt för djur att bli lite omtumlade efter att ha blivit sövda, och de kunde därför behöva lite hjälp att matas i några dagar. Men när vi hade stöd-matat honom i tre veckor så började vi undra.
På lördagsmorgonen den 6 april vaknade jag av att en trött liten Roffe lades på mitt bröst. Mamma och pappa stod vid sängkanten och sa att han hade gått ner väldigt mycket i vikt. Han var väldigt trött, och ville inte äta. Vi försökte att ge honom en gurkbit, som han förut älskade, men han ville inte ens lukta på den. Vi försökte att stöd-mata med den annars så välkända hö-vällingen, men han spottade bara ut den. Han ville inte äta.
Efter mycket tårar och hemska samtal om alternativa utgångar fick vi acceptera det faktum att det var över. Det var något fel på Roffe. Roffe ville inte leva längre. Roffe skulle dö, och vi kunde inte göra någonting för att ändra det. Efter mycket övervägande bestämde vi oss för att det vore bäst för alla att låta min lilla älskling stilla somna in.
Detta blev dock problematiskt, då det inte fanns en enda djurklinik i hela Nyköping som hade öppet under helgen. Jag ringde till varenda veterinär i stan och bad om att få söva ner min lilla själ, men utan framgång. Ingen hade öppet. Ingen hade möjligheten. Då kvarstod alternativet där vi skulle tvingas se Roffe dö i sin egen takt. Sin egen långsamma takt.
Han ligger i mitt knä, svag och trött, och allt jag vill i denna stund är att han ska få frid. Jag försöker att inte tänka på ett liv utan min Roffe, men det är svårt när han ligger andandes i mitt knä i väntan på döden. Jag är rädd att släppa honom med blicken, på grund av rädslan att han tar sitt sista andetag i just det ögonblicket. Jag drar mina fingrar genom hans päls och försöker att memorera känslan. Jag lutar mig över honom och luktar bakom hans öra för att försöka att komma ihåg doften. Snart kommer allt det att vara borta.
Mitt förut så pratglada och pigga marsvin ligger just nu framför mig, alldeles tyst, bara andandes, väntandes. Han går omkring och försöker att hitta någonstans att ligga. Han stapplar fram, vinglig och trött, och lägger sig tillrätta i mitt armveck, där han hör hemma. Jag ser in i hans ledsna ögon och vet, att han vet, att det snart är slut.
Hela mitt ansikte gör ont efter att ha torkat tårar och snor hela dagen. Mina ögon svider och näsan ömmar. Jag har ont i huvudet och är trött. Men ingenting spelar någon roll, när jag ser Roffe. Just nu är det bara Roffe som spelar någon roll.
Framåt kvällen blev hans andning mer ansträngd, och vi visste att det inte kunde vara långt kvar. Helt plötsligt började han att rycka och krampa, och allt vi kunde göra emellan tårarna var att hålla honom. Lägga en skyddande hand över honom som sa att lidandet snart är över.
Det tog väl en minut. Några ryck. Sedan var han borta. Den sjätte april år 2013 kl 20.00 fanns Roffe inte mer. Jag grät, och skrek. Mitt i stunden visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vad jag skulle göra. Vad jag skulle känna. Med sina mörka ögon fortfarande svagt öppna, tog jag honom i min famn och kramade honom som jag aldrig hade kramat honom förut. Pussade, luktade, sa farväl.
Vi la honom i en skokartong, i en handduk som han tyckte om att ligga på. Och för att han alltid skulle minnas mig, la jag ner en liten smiley. Ett glatt ansikte som alltid ska vaka över honom, och ge honom kärlek. Jag pussade honom, och klappade honom, och en liten salt tår föll ner på hans tass. Sedan stängde jag locket. Allt jag kunde göra nu var att krama om lådan.
Ingen mer Roffe. Ingen fluffig liten sak att ha i knät. Ingen brun liten boll att prata med. Ingen rufsig liten älskling att älska. Mitt lilla hjärta hade vandrat vidare till marsvins-himlen.
Just nu känns livet väldigt tomt. Lite halvt. Men jag tröstar mig med att han fick ett väldigt bra liv. Bättre än de flesta marsvin skulle jag våga påstå. Han fick så mycket kärlek, att det skulle ha räckt till tusen marsvin. Och jag fick vara med i hans sista stund. Jag fick ge honom den trygghet han behövde, innan han tog det sista steget. Han dog i min famn. I mitt armveck. Där han hörde hemma.
Farväl, mitt lilla hjärta.
