FANNY EKBERG

Igår gick jag och mamma, efter en lång väntan, på "Les Misérables" i Biostaden. 2 timmar och 40 minuter av ren, konstnärlig glädje.

 

Det var den absolut vackraste film jag har sett i hela mitt liv. Jag har aldrig gråtit på en bio förut, men igår bölade jag från början till slut. Allt var så perfekt. De hade hittat alla världens bästa skådespelare och placerat i samma film, och tänk vad många skådespelare som kan sjunga utan att man hade en aning om det. 

 

Skådespelarinsatserna var utom denna värld. Det var så innerligt att det gjorde ont. De förvred sig i de mest avskyvärda grimaser och smärtsamma ansiktsuttryck samtidigt som de sjöng om orättvisor och drömmar. Och det var så vackert. Så trovärdigt. 

 

Att alla sedan kunde sjunga som gudar var ett stort plus. Största överraskningarna var Russel Crowe och Eddie Redmayne. Så vackra röster och sådan röstkontroll. Sedan måste man ge skådespelarna en extra applåd för det faktum att alla sjöng live under inspelningen, och det märktes, men på ett positivt sätt. 

 

När vi lämnade bion så ville jag leva i en musikal. Leva genom musiken. Hela "Les Misérables" är som ett stort konstverk. Ett stort stycke poesi. Så vacker musik. Så tänkvärda texter. "I dreamed a dream in time gone by. When hope was high and life worth living.", "Empty chairs at empty tables, where my friends will sing no more.", "To love another person is to see the face of God."

 

Så för att sammanfatta: SÅ JÄVLA BRA!