DÄRFÖR ATT DET IBLAND INTE ÄR SÅ KUL I LIVET.
Just nu svävar jag i någon sorts overklighet. Jag är inte i fas. Inte synkad. Att min lilla Roffe blev sjuk tog hårt på mitt hjärta. Och det faktum att han nu i efterhand inte vill äta på egen hand lättar inte precis på bördan. Eller att han på grund av detta har gått ner 100 gram. Jag vill hjälpa honom. Göra honom frisk. Försöker förklara att det är viktigt att han äter. Att jag vill att han ska må bra. Att han ska leva. Ber snällt. Fäller en tår. Älskar honom.
Nu lägger jag all fokus på mitt lilla hjärta. Jag sitter uppe sent för att mata honom, och går upp tidigt för att ge honom näsdroppar och medecin. Tittar in i hans underbara ögon och önskar att han snart ska bli frisk. Att han ska äta själv. Att det ska vara över. Att jag ska kunna sova igen, utan att ligga och tänka på allt hemskt, och drömma om att han ska dö.
Sedan kom detta onödiga snöväder som totalt inte matchade min nuvarande livsstatus. Sedan köpte vi en ny tvättmaskin, som på kvällen orsakade jordbävning i huset (vilket visade sig vara vårat fel eftersom vi glömt ta bort transportskruvarna...).
Det känns som om det räcker nu. Inte mer. Jag vill inte känna känslan av att vilja sätta mig i ett hörn och gråta längre. Jag vill kunna andas igen. Kom igen nu Roffe, bli frisk.
