MITT LILLA HJÄRTA.
Mitt lilla hjärta.
Man kan väl börja med att beskriva det som den värsta dagen i mitt liv. Jag är inte mycket av en ”gråtare”, förutom till vissa filmer, men dagen mitt marsvin blev sjuk hoppade mitt hjärta över ett slag. Eller var det kanske två slag.
Han hade nyst och snorat i över en vecka, och beskedet kom som ett slag i magen, och även fast jag aldrig har fått ett slag i magen så tror jag att det känns ungefär så. Jag var tvungen att sitta ner och tårarna trängde sig fram. Det var ingen vanlig förkylning. Jag förberedde mig på det värsta.
När vi sedan åkte hem med den lilla krabaten inlindad i en handduk, så kunde jag inte göra annat än att titta in i hans mörka ögon, och dra fingrarna genom hans rufsiga päls. På något konstigt sätt, så kändes det som om mitt liv plötsligt var halvt.
Efter mycket tanke och gråt så fick vi en tid hos Roslagstulls Djurklinik i Stockholm. Och nästa dag åkte vi dit med honom i en plastlåda. Tidning i botten, och en handduk över som han kunde mysa i. Lite hö, några vitkålsblad och en bit gurka. I mitt knä hela vägen, med en skyddande hand som klappade honom och sa att allt skulle bli bra. Doktorn skulle göra honom frisk.
Efter 45 olidliga minuter i väntrummet fick vi träffa en veterinär. En trevlig veterinär. Han tittade och klämde. Min lilla älskling pep och kved, men allt jag kunde göra var att hjälpa till att hålla honom stilla. Allt jag kunde hoppas var att han förstod att det var för hans eget bästa. Att vi bara ville hjälpa honom.
Efter en grundlig undersökning kom veterinären fram till att min lilla kärleks näsa måste rensas. Han skulle sövas och röntgas. Och dessutom stanna över natten. Stanna över natten. Automatiskt kramade mina händer åt om mitt lilla knyte, och ville inte släppa. Jag kramade som jag aldrig hade kramat förut. Försökte förklara för honom att jag inte ville släppa honom, men att jag måste. När jag sedan lämnade över det allra dyrbaraste jag någonsin har haft till veterinärens okända händer, så kändes mitt liv återigen halvt. Jag lämnade över halva mitt liv. Halva min själ. Halva mitt hjärta. Å mitt lilla liv. Dö inte ifrån mig nu.
Jag åkte hem utan plastburk, och utan mitt marsvin. Jag åkte hem utan halva mitt hjärta. Jag försökte intala mig själv att jag hade lämnat honom i goda händer. ”De vet vad dem gör. De älskar djur. De jobbar med det här varje dag. Det är ingen fara. De tar hand om honom. Han är i goda händer. Det är ingen fara. Lugna ner dig. Lugna ner dig. LUGNA NER DIG DÅ!”
Väl hemma kändes det så tomt. Ingen fluffig liten sak att ha i knät. Ingen brun liten boll att prata med. Ingen rufsig liten älskling att älska. Mitt lilla hjärta var i Stockholm.
Det blev väl inte så mycket sömn den natten. Jag ville bara att det skulle bli morgon, så att jag kunde vakna, och få ett telefonsamtal som sa att jag kunde hämta honom.
När jag sedan fick syn på honom var han vackrare än någonsin. Han hade haft problem att äta efter narkosen, men när jag klappade honom drog han ut ett grässtrå från höbollen som hängde i plastburken. Det var som om han verkligen visste att det var jag. Att han var trygg. Från och med i morgon sätts han på en kur av näsdroppar och antibiotika.
Nu är han hemma, i sin bur, bland sina dofter, tillsammans med sin familj. Det känns som om jag kommer att kunna sova i natt.
Jag har ett marsvin, han heter Roffe. Han är mitt liv, och min själ. Han är mitt lilla hjärta.
