FANNY EKBERG

Och hur har man "firat" första juni då? Jo, jag är ofrivilligt fortfarande sjuk, dock så är det nog inte långt kvar nu. Klarade mig genom hela dagen utan nässpray, och kunde fortfarande andas genom näsan. Hurra liksom. Mamma och jag tog världens långsammaste promenad till City Gross (då jag inte satt foten utanför huset på nästan en vecka kände jag att jag var tvungen att lugnt och kontrollerat aktivera mig lite.) Där beslutade vi att vi ville äta räkor till middag. Bra beslut. 

 

Sedan kunde Familjen Ekberg inte låta bli att aktivera sig till max. Mamma och jag städade badrummet, från golv till tak. Så mycket saker. Badsalt till ett helt kompani, och body lotion till ett helt fotbollslag. Vi konstaterade att det från och med nu är typ köpstopp utan undantag. Bra beslut. 

 

Men nu är det så fräscht som det kan bli. Med ordning i skåpen och nytt, prickigt duschdraperi är det nästan som ett helt nytt badrum. Lite spännande sådär. 

 

Och så när man trodde att det var sommar... Nu har det regnat hur länge som helst, känns det som. Men man skall väl icke klaga. Mycket regn innebär en riktigt grön sommar. Och regn är faktiskt ganska mysigt. 

 

Under dagarna som gått har jag bland annat besökt Påtår. Skämde bort mina fötter lite. Myspys. 

 

Sedan sitter jag och tänker på det faktum att alla esteter, just nu, peppar på Culturum. Om bara en timme har de premiär av musikalen "Dr Jekyll & Mr Hyde", och jag är: SÅ. JÄVLA. AVUNDSJUK! Saknar min estet-tid så fruktansvärt mycket! Jag vill också stå och skrika pepp-ramsor på en scen bara minuter innan musiken börjar spela. På lördag och söndag får jag uppleva detta från ett annat perspektiv, från pupliken. Längtar.

 

Nu är det ju så nära sommar att jag inte vet var jag ska ta vägen! Allt har blivit grönt och luften luktar blommor och det är ljust, ljust, ljust! Jag flänger hit och dit för olika småjobb, repetitioner, spelningar, diverse ärenden och liknande, och då är jag så glad att jag har min underbara cykel. 

 

Sedan är det väl lite på tiden att man kommer ut och får lite färg. Jag tycker inte att man ser så blek ut under vintern, men när solen väl kommer fram och man blottar sina bara ben i efterlängtade shorts, så lyser man ju som en liten snögubbe. Men badsäsongen kommer väl snart, likaså ligga-och-pressa-i-solen-för-att-bli-lite-brun-även-fast-jag-tycker-att-det-är-det-tråkigaste-som-finns-säsongen. 

 

Dessutom så är det ju dags att ta tag i konditionen igen. Nu när det är så vackert väder ute så blir det ju inget problem. Denna vecka har jag startat mitt nya liv med två pass. Ett i måndags, och ett idag. Joggingtur på Söra minst tre gånger i veckan! Punkt. Bra. Då klubbar vi det!

 

Nu är det ju så fint väder. Våren kom över en dag, och sommaren likaså. Jag längtar till ljumna sommarkvällar och badutflykter, men just nu nöjer jag mig med joggingturer på Söra-spåret och bokläsning i solskenet. Sedan har jag klarat av årets första gräsklipp. Jag kan väl inte påstå att jag tycker att det är världens roligaste aktivitet, men doften av nyklippt gräs är ändå bland det mest underbara som finns. 

 

Sedan sparar jag ju ut mitt hår igen, efter att ha haft det kort-kort i många år. Just nu är det väl till axlarna, men längre vill jag att det ska bli. Och då blir jag glad när mamma kan göra en inbakad fläta på mig. Hårigt framsteg!

 

"Här är den sköna sommar". Typ. Dessa maj-dagar har varit alldeles fantastiska!

 

Helgen gick åt att rensa landet fritt från kärs. Mamma och jag slavade på våra knän många, många timmar. Knäna ömmar och jag har fått en mördarblåsa på mitt ringfinger, men nu ser det ju banne mig fint ut. Till Kristi Himmelsfärd ska vi så morötter och bönor som vi kan kalasa på i sommar. 

 

Sedan har det ju varit så varmt den senaste veckan. Den gröna sommarjackan tas fram, conversen tar sin plats på fötterna och i lördags invigde jag mina shorts som har varit så ensamma i garderoben hela vintern. Jag och mamma tog vår första shorts-cykeltur till City Gross, och känslan av vinden mot bara ben går inte att beskriva. 

 

Idag hade jag jobbintervju hos Clas Ohlson. Sedan skulle jag ta hand om en fiolelev på Musikskolan. Jag fick en timmes fritid där emellan, och tänkte att jag lika gärna kunde göra någonting av den. Jag cyklade till den lilla parken vid försäkringskassan, som jag aldrig kommer ihåg vad den heter, och satte mig på en av parkbänkarna. Efter att ha andats lite av den ljumna sommarluften tog jag fram min bok. Till ljudet av talgoxar och vindsus läste jag de underbara orden skrivna av Kajsa Ingemarsson, tills det var dags att ta mig vidare. En timmes kvalitetstid. Jag tänkte på det som mamma alltid brukar säga: Det här är livet på en pinne.

 

Sista april. Imorgon är det första maj. Man måste säga det högt några gånger för att verkligen förstå det. Nyss var det ju jul. Eller? Jag är tjugo år gammal, och börjar redan känna att tiden går alldeles för fort. Är alldeles för mogen för mitt eget bästa ibland. 

 

Vi firade i alla fall valborg med kyckling i lergryta. Sedan hade vi inga intentioner att vilja trängas med hela Nyköping på Slottet, utan begav oss cirka 100 meter ifrån vårt hus, där det hade anordnats en alldeles lagom pytteliten majbrasa. Där stod vi och värme oss en liten stund, och välkomnade våren. 

 

Tänk att man blir lika förvånad varje gång när våren äntligen kommer. Efter en lång, mörk och hård vinter tror man aldrig att världen ska kunna återhämta sig. Men naturen är fantastisk.

 

Blommor börjar att titta fram lite här och där. Vilandes under vintertäcket har de väntat så länge, och nu får de äntligen sträcka på sig. Gräset börjar bli grönt. Efter att ha sett ut som ett brunt, fult lertäcke efter snöns bortgång, trodde man aldrig att de gröna små stråna skulle hitta sin väg tillbaka till ljuset. Värmen börjar komma. Efter att ha behövt klä sig i full vinterutrustning bara för att hämta posten, trodde man aldrig att varma vindar åter igen skulle smeka ansiktet, och tillåta en att sitta på framtrappan och sola utan jacka. 

 

Varje år är det samma visa. Men varje år blir vi lika förvånade. Vi glömmer bort att naturen på egen hand kan utföra mirakel, varje år. 

 

Börjar långsamt att börja leva igen. Veckan som gått har varit svår. Mycket svår. Saknaden efter Roffe tar fortfarande mycket plats, men jag lär mig att leva med det. Det måste jag ju.

 

Efter att ha regnat i två dagar har det i alla fall blivit fint väder igen. 13 plusgrader och solsken resulterade i en Knutenrunda. Jag såg årets första tussilago, och årets första kopparorm. Tummen upp för det. Vi gick och svettades i våra vinterjackor, men ibland blåser det på och påminner om att det inte riktigt är vår ännu. Det är bara att stå ut i några veckor till. Men i veckan ska det bli uppåt 15 plusgrader, vilket bara vore helt underbart.

 

Idag ska vi dessutom lägga ut gravstenen över Roffe. Vi ville vänta tills det var fint väder. 

 

NU ÄR DET JU SÅ FINT VÄDER UTE! Man blir ju alldeles skogstokig! Jag får lust att ta milslånga promenader i solskenet hela tiden och det är ju så jävla skönt att kunna cykla igen. Det är ju visserligen lite små-svårt att klä sig efter vädret, då det är varmt nog för vårjackan på dagen, men kallt nog för vinterjackan på kvällen. BESLUTSÅNGEST! 

 

Dessutom är jag så obeskrivligt glad över att snövädret som skulle komma i veckan aldrig kom. Det är fortsatt fint väder, och prognosen i tidningen visar färgen grönt i flera dagar framåt, vilket i vanlig svenska betyder 5-10 plusgrader. Underbart. 

 

Och så var vi framme vid första april. Den gamla goa "April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill"-dagen som alla på denna jord älskar. Kanske inte just den delen, men jag har lyckats att hålla mig utanför den delen. Ingen har lyckats lura mig idag. Men dagen är ju visserligen inte slut än...

 

Vi firade första april med en långpromenad i solskenet. Nu är det sådant svårt väder. Vi satte på oss huvorna, sedan blev det för varmt så vi tog av huvorna. Sedan blev det för kallt så vi tog på oss huvorna. Sedan blev det för varmt om händerna så vi tog av oss vantarna, men sedan blev det för kallt om händerna så vi tog på oss vantarna igen. Sedan blev det för varmt. Igen. Men den gamla klyschan "Du ska svettas in våren" gäller fortfarande. Så vi gick och svettades i vårsolen. 

 

Nu sitter vi hemma i soffan och känner oss duktiga. Snart ska vi ut i solen igen, för att ta hand om våra kära cyklar. Torka rent och smörja kedjan. För imorgon CYKLAR VI! WOHOOOO!

 

Ledighet. Är. UNDERBART! Äntligen är det påsk! Påskharar, utklädda kärringar och dukar med kycklingar på. Och godis också. I eftermiddag kommer släkten för att äta påsklunch och fira lilla mig på min 20-årsdag i förskott. För på söndag SMÄLLER DET!

 

Just nu pågår förberedelser inför lunchen. Och om bara några timmar får jag öppna mina presenter. Tihi. Att fylla år är roligt. 

 

Idag var en sådan där dag som jag bara vaknade sur. Att termometern visade 15 minusgrader gjorde mig bara arg. Här har det varit närapå vårväder i flera veckor, och helt plötsligt slår vintern till igen som en örfil. En svinkall örfil... Jag kände dock att det var ganska meningslöst att vara arg på vädret. Det är ungefär lika meningslöst som att bli arg på typ brödrosten (vilket jag visserligen blev i morse...), eller sina skosnören eller något annat som man tekniskt sett inte kan bli arg på. 

 

Egentligen skulle jag bara vilja ligga i sängen hela dagen. Ligga i sängen och vara lite arg en stund för mig själv. Men om några timmar ska jag vikariera på Musikskolan, så det krockar lite med den planen. 

 

Sedan kom jag på att det bara är 20 dagar kvar till D-dagen. Så jävla spännande! 20 år är ju hur mycket som helst! (Oj va jag kommer att ångra dem orden på min 50-årsdag...)

 

Och det fortsätter att snöa, och snöa, och snöa. Och snöa. Just nu känns det ju som om vintern kommer att ta slut i mitten på juni. Typ. Men man blir lika förvånad varje år när våren kommer. 

 

Igår såg jag "Les Misérables" på bio för andra gången. Ja. Jag är en sådan nörd. Den var lika vacker och fulländad som första gången jag såg den. Nu längtar jag till DVD:n. 

 

Annars är idag en sådan där dag som allting är vackert. Tack vare gårdagens snöfall så är alla träd vackra igen. Glitterklädda. Vittäckta. Snöskrudade. 

 

Helgen har spenderats åt många roliga upplevelser. I fredags fyllde lilla morfar år, så familjen Ekberg gav sig av till födelsedagsmiddag, i form av hemmagjord gulasch-soppa, och trevligt sällskap. 

 

Igår var det dags för spelkväll med polarna. Vi trängde ihop oss i min lilla friggebod, vars luft höll en temperatur på 11-12 grader... filtar och sockor på! Sedan tillbringade vi hela kvällen och halva natten åt att spela diverse spel. Vi skrattade hejdlöst 5 timmar i sträck och var efter det ganska trötta. Halv två hoppade jag i säng. 

 

Idag sov jag, för första gången på länge, till kl elva. Var allmänt mör efter gårdagen, men relativt pigg ändå. Hoppade frukosten då jag tyckte att det var onödigt att äta frukost kl halv 12 på dagen, då jag ändå skulle äta lunch en timme senare. Efter det skuttade mamma och jag ut i kylan och handlade på City Gross. Vilka hurtbullar. 

 

Ikväll blir det ännu en middag med mormor och morfar. Denna gång hemma hos oss. Boeuf Bourguignon och kladdkaka står på menyn. Mumsigt värre. 

 

Den här vintern har varit så konstig. Vinterland. Töväder. Underbart snölandskap. Snöslask. Vinterdag med solsken. Regn. Moder Natur har beslutsångest. 

 

Min vintersjäl har haft så många tö-depressioner att jag har slutat räkna dem. Men idag är det en sådan där perfekt vinterdag. Så jag sprang ut med kameran. Äntligen fanns det underlag för lite vackra landskapsbilder igen. Tjolahopp. 

 

Igår spenderades mesta delen av dagen hos farmor och farfar, då vi firade lilla pappa som fyllde 51 år. Det blev "oxfilé provencale" som man lätt kan föräta sig på. Ovanpå det blev det sedan fruktkompott med marängtopping, och efter det rullade vi hem med vår underbara paltkoma. När vi kom hem mådde vi så där oförskämt bra. Härlig känsla. 

 

Idag gläds jag mest åt det fina vädret. Efter en väldigt mörk vinter kommer ljuset åter. Man kan ta en promenad vid kl 4 och glädjas åt att det fortfarande är dagsljus. Och idag är det solsken för hela slanten. 

 

I eftermiddag blir det "Les Misérables" försök nummer två, då mamma tajmade förra veckan med en dunderförkylning. Men idag är vi friska, så nu jävlar.

 

Och vi överlevde januari. Grattis allihopa. Mina sjukdagar lider mot sitt slut och jag börjar känna mig levande igen. Sedan är det ju fredag också.

 

Jag saknar det frosttäckta landskapet, nu när det töar som bara den. Men varje årstid har sin charm, och våren är min andra bästa årstid efter vintern, så det ska inte bli så fruktansvärt med varmare vindar, barmark och krokusar. 

 

Jag fortsätter den oändliga jakten på vad jag vill göra med mitt liv. Vad vill jag studera? Vad vill jag bli?En liten strimma av ljus har dock uppenbarat sig, då jag börjar fatta tycke för litteraturvetenskap. Att lära sig förstå det skrivna språket, och vilken påverkan det har för samhället. Öppna dörrar att arbeta i bibliotek eller i en bokhandel. Underbara tanke! Fortsättning följer.

 

Kylan fortsätter. Dagen har spenderats på stan med mamma. Jag köpte massor med BH:ar då det var rea på Kappahl och sedan blev det köttfärslimpa med potatis och gröna bönor till middag. Otroligt saftigt och gott. Rolig information. 

 

Imorgon blir det bio. Efter månaders längtan ska jag äntligen få se "Les Misérables"! Wohooooo! En välbehövd  liten kultur-boost.